Ett litet julmirakel

Plötsligt händer det.
Ketchupeffekten.
Den otroliga effekten.
Det man inte trodde kunde bli möjligt.
Det blir klart.
Klart.
Som i färdigt.
Så färdigt det kan vara.

Och jag går omkring i ett mirakel.
Ett mirakel till jul.
Kärleken och jag tittar med stora ögon på varandra. På det vi skapat. På det vi fått och det vi gjort.

Visst. Listerna är kvar att sätta upp.
Och vi har visst en spricka här och där.
Och jovisst, men det talar vi tyst om, en övervåning att renovera sen, nån gång, nåt annat år, nåt annat liv.

För nu är vi upptagna med ett annat.
Vi är upptagna med ett mirakel.
Vi kan vara här i vårt hus. Vårt julhus.
Vara.
Här.
Bättre än så blir det inte.

God Jul!

Man kan i alla fall försöka se det vackra

Det är renoveringskris nu.
Det där, ”Jomenvisst det ska vara klart till sommaren”, hade blivit men visst det ska bli klart till advent och det blev inte klart.
Inte ens i närheten av klart.
Och jag vet knappt vart jag ska titta, när jag är i huset, för det är rörigt nästan överallt.
Och jag vet knappt hur jag ska gå i huset, för där är grejer nästan överallt.

Så jag går ut.
Ut i trädgården.
Där det är nästan vårligt. Sol. Fågelkvitter. Jag går omkring och tittar på murgröna och trädgårdsmöbler som inte kommit in än, och, vad var det där?
En vacker kvist.
Med röda bär.

Precis en sån där kvist som man kan gå och drömma om att hitta. Med lava och knotiga små grenar.
Och så låg den där framför mina fötter.

Jag går in och sätter den i en vas.
Och kommer på var den fina blå glaskulan jag nyss köpt ska hänga.
På kvisten såklart.
Och så hänger jag upp den där, i det bleka decemberljuset, och så försöker jag titta åt rätt håll.
Inte på det röriga.
Utan på det vackra.

Försöker se ljuset som flödar in.
Ljuset som är framför oss.
Ljuset som väntar.

Jo, det är renoveringskris nu.
Men man kan i alla fall försöka se det vackra.

Och rimfrosten faller som droppar från löven utanför

Plötsligt kom första frosten.
Och november, blev som december.
Frostiga björklöv. Frostiga grenar. Frostiga nypon.
Till och med en frostig Sigge.
Som rullar runt på den sprött vita gräsmattan och får rimfrost i sina morrhår.

Fast bara en liten stund.
För medan jag går där i trädgården och förundras över vår tillfälliga vinter så smälter solen bort den i takt med att den vandrar högre på himlen.
Vandrar runt i vår trädgård.

När jag går in droppar det takdropp, som om det vore vår, mitt i vintern, som egentligen ju fortfarande är höst.
Jag går in med droppet sjungande i mina öron och kommer in till en sprakande brasa.

Sen sitter vi där vid brasan, kärleken och jag, och helgmyser med kaffe och croissant. Med morgontidningen och varandra.
Och åker sen och köper en fin liten soffa, som vore perfekt, om man bara kunde sitta i den.
Vilket man inte kan. För rottingen var visst sönder såg vi sen.
Men den här dagen är så frostig, solig, mysig så vi är så glada ändå för vårt skådebröd, vår skådesoffa.
Och så sitter vi sen vid brasan i omgångar mellan renoveringsstöket i några sköna fåtöljer, och gläds över vår fina soffa, som vi i alla fall kan titta på.
Om än inte sitta i.
Och rimfrosten faller som droppar från löven utanför.

Varsågod och sätt dig ner, sa hösten.

Efter flera veckor med bara moln sveper solen in över vårt paradis igen. Och vad mycket man ser plötsligt. Vad mycket höst, man ser.
I dammen.
På marken.
På träden.
Allt är gyllene och just den här dagen är solen så gyllene så den värmer!

Tack snälla sol, tänker jag när jag sitter i hörnet vid plommonsnåren och boar in mig bland löv och plank som snällt håller borta en liten, liten vind.
Den lilla vinden som lägger löv på min kopp. Lägger löv på marken, på stolen, på bordet, som om hösten dukar en liten fest till bara mig, och säger Varsågod, kom sätt dig ner!

Jag sätter mig ner, så klart.
Vem vill inte vara med om en sån fest.
Oktobersolen, snart den sista oktobersolen, värmer så jackan behövs inte. Och det prasslar i snåren när ännu fler löv faller från lönnen, en liten blåmes sätter sig på grenen strax ovanför mig och är förste hovsångare på vår höstfest.

Jag har bara en kopp te.
Men vem bryr sig om det, när man har sol i oktober.
Sol i oktober efter veckor av moln, i oktober.

Jag lapar i mig som en katt. Som en solkatt, och flyttar stolen till där solen är.
Till äppelträdet.
Till blåregnet.
Till köksträdgården.
Det gäller att vara strategisk i oktober.
Det gäller att dra sig till solen, i oktober.

Det tyckte Kurr med.
Och medan jag grävde hål för vårens narcisser och tulpaner satte sig Kurr strategiskt i salongen och lapade sol.
Som den solkatt hon är.
Sen gick solen ner bakom husen och Kurr gick hem och jag gick in, med sol inom nog att räcka långt in i november.

En äppelpaj om dagen, säger doktorn

Vi har så mycket trevliga ljud i vår trädgård.
Alla småfåglarna.
Igelkotten som prasslar i våra snår.
Löv som faller med ett dunlätt ljud och, de mer regelrätta dunsarna, när ännu ett äpple faller till marken.
Moget. Vackert. Ovalt och härligt lagom tungt i handen.
Jag känner mig som en kung, eller drottning, äppeldrottningen, när jag går där och plockar upp dagens skörd. Känner mig så rik.
Där finns så härligt många. Och efter ett lågtryck med blåst är där ännu fler. Jag plockar hela korgen full och tackar lågtrycket för hjälpen med plockningen.

Men just den här dagen, när det precis blivit oktober, känns hösten långt borta. Solen värmer, höstkoftan åker av. Solen skiner i ögonen så solhatten åker på.
Jag plockar ännu några äpplen och sätter mig sen i korgstolen och drömmer om nästa vår. Funderar på vilka tulpanlökar som ska ner var. Sitter bara och blir härligt varm.
Och om hösten dundrar in sen, så är vi beredda.
En äppelpaj om dagen, säger doktorn.
Det botar vilket lågtryck som helst.

Septemberljus och knarriga korgstolar

September är överraskningarnas tid.
Varje år.
Jag tror det ska bli höst.
Och så fortsätter det att vara sommar.
Jag tror det ska bli så mörkt.
Så blir på nåt sätt ljusare än nånsin.
Septemberljus är ett tydligare ljus. Man ser längre. Det når längre in i huset. Längre in i plommonsnåren så hängmattan längst in i trädgrottan badar i ljus.

Jag och Kurr sitter och förundras. Dricker kaffe och pratar om hur bra vi har det.
Jag går runt med mina solhattar och flyttar den härligt knarriga korgstolen dit där det är varmast.
Jag vattnar rosor som hela tiden får nya knoppar och drar upp rädisor som jag sådde för några veckor sedan och redan hunnit bli klara för skörd.
Står där med en liten rödvit jordig rädisa och bara ler.

September är överraskningarnas tid.
Plötsligt blir det så varmt, så jag badar i nattens ljus.
Smyger ner i poolens ljumma vatten och badar under stjärnorna och den guldgula månen.
Och samtidigt som september är sommarvarmt så man behöver bada så börjar vildvinet rodna och löven faller med ett tyst prassel i snåren.
Jag gillar såna här överraskningar.
Överraska mig mer...

Med ögon känsliga för mintgrönt

Vad händer där inne?
Vad händer i våra två sovrum, gästrum, övre hallen, stora hallen, lilla hallen, och salongen. Ja och arbetsrummet också.
Där står det still.
Väldigt still.

Olivgrönt skulle det ju vara i stora sovrummet. Inte den där mintgröna färgen som var när vi köpte huset. Och inte en solgul dörr. Och nytt tak så klart!
Men nu så här ett år efteråt kan vi ståta med ett mintgrönt sovrum, med solgul garderobs-dörr.
Och precis samma gamla tak. Med sprickor.

Vi är inga super-renoverare. Inga supermänniskor. Vi tar det här rätt långsamt.
Så långsamt så jag har börjat tycka om våra mintgröna väggar.
Det var liksom skönare att ligga i sängen och titta på himlen under de korta sommarmånaderna.
Än att måla.
Skönare att sitta i trädgården och drömma om blommor och blader.
Än att skrapa färg.
Man blir lite trött av en renovering.
Och hellre sprickor i taket, än i mig själv.
Än i oss.

Så nu sover vi gott i ett mintgrönt sovrum som vi börjat tycka om av ettårig gammal vana.
Det blir liksom fint ändå.
Med förra ägarens kvarglömda spegel och lampa.
Med lite blommor från trädgården.
Och ögon känsliga för mintgrönt.

Tio bönor, två squash och ännu en sommardag

Plötsligt är skuggorna längre.
Eller är det solen som är längre ner?
Både och. Naturligtvis...
Solen som brukar hetta som vid Medelhavet där blåregnet växer, når plötsligt inte längre över våra gamla pilar.
Lite sorgset sitter jag där, och blir i alla fall solkittlad i ögonen. Och lite prasslad på armen, av ett blåregn som vuxit sig sommarstort.

Men, i köksträdgården flödar solen fortfarande. Och plötsligt är det dags att skörda bönor.
Varför sådde jag inte fler bönor, tänker jag när jag går där och samlar ihop årets skörd på… tio bönor.
Och varför gödslade jag inte bättre?
Och varför byggde jag inte mitt växthus och rensade ogräset och jo, jag skulle sått mer sallad i omgångar också...

Man samlar ihop en del varför så här i slutet på sommaren. På sensommaren. När något tar slut, och något annat ska börja.
Men jag går fort vidare från mina varför, vidare till nästa år, nästa vår. Vips står jag nästan med fröpåsen i handen och sår bönor i långa rader. Långt längre rader än i år.
I alla fall i tanken...

Sen samlar jag ihop min skörd. Tio bönor och två squash. Och kommer tillbaka till nuet direkt.
Sällan är man så i nuet, som med sina nyskördade grönsaker.
Och det känns inte längre som sensommar, utan nu-sommar.
Solen värmer ju. Rosenskäran blommar. Och humlor surrar, fjärilar dansar och luktärtorna skickar doft-pustar nästan ända in i köket.

Det är ännu en sommardag.
Och till kvällen kommer Nasse som vanligt och sätter sig på verandan.
Och så skymmer det. Lite tidigare än vanligt. Men ändå, som vanligt.
Inte en sensommardag, utan en nu-sommardag.

Vad gör squashen egentligen på nätterna?

Vad gör man när odlingen av squash blir för lyckad?

Svar: Lagar squash varje dag.

Vad gör man när squash-recepten börjar tar slut?

Svar: Hittar på ett eget!

Okej.

Jag misslyckades med bönorna. Jag misslyckades med salladen. Men squashen, squashen, den är min trogna vän. Den sviker mig aldrig. 

Jag står där om kvällarna och kikar in i en djungel av squash-blad och hittar en, två, tre, nej FEM nya squash!

Skördar fyra och tänker att den femte är för liten, bara för att hitta den dagen efter, till en förvuxen jätte!

Vad gör squashen egentligen på nätterna, undrar jag då.

Den måste festa loss på allt vad jorden har att erbjuda, festa hela natten under stjärnorna, glo lyckligt upp mot stjärnehimlen och växa sig riktigt tjock och rund om magen.

Sen kommer dagen, och jag står och undrar vad jag ska göra av squashen idag.

Den här kvällen blev det…

Grillad squash och grillad färskpotatis med laxfilé och kapris- och mynta-vinaigrette!

Busenkelt!

Grilla bara squashen, och den förkokta potatisen med lite olivolja och salt. 

Gör samma sak med laxen. 

Bäst blir det ju med färsk laxsida med skinnet kvar, men faktiskt går det rätt bra med de där frysta laxfiléerna. 

Gör sedan en liten vinaigrette med cirka 1 dl olivolja, saften från en pressad citron, cirka 15 myntablad som man river ner i dressingen och lägg sedan i en halv tunt skivad rödlök och några teskedar kapris.

Häll dressingen över det grillade. 

Sen är det klart för mat!

Och har du en pool i närheten. Ta ett dopp medan det blir klart. 

Squash ska ligga på länge, för att safta till sig och få den där riktigt söta, goda smaken. Ungefär 30 minuter, precis lagom för ett skönt dopp! 

Kärleken har landat på vår äng

Det gäller att se det som finns!
Efter en sommar när jag mest var sjuk, växte halva trädgården igen.
Jag växte igen med, känns det som.
Lite trött går jag och drar lite ogräs här, planterar om en chili där.
Går där trött, och så plötsligt LYSER det framför mig.
Det lyser, om min vallmoäng.
Just den här dagen har solen fått så många vallmo att öppna sig så det är som om kärleken landat på vår äng.

Klarrött, ljusrosa, vitt som drar till sig solen och lyser sol och sommar och skönhet och allt vackert så jag glömmer att vara trött. Glömmer att halva sommaren var jag sjuk.
Den där halva sommaren finns ju inte längre.
Men jag slår mig ner på en stol framför mina sommarlysande vallmo och känner det som om jag sitter och ser HELA sommaren.
Allt i ett koncentrat.
En sekund-sommar, eller stund-sommar, om man så vill.

Det gäller att se det som finns. Inte det som gick förlorat, inte det som kanske aldrig kommer.
Vallmo blommar bara en dag. Sen kommer nästa dags blommor.
Så ibland är det bästa man kan göra, att ta fram en stol, och bara se på det som är vackert.
Det som är vackert just nu.

Rosor, kärlek och vida hattar

Det är rostider hos oss nu.
Envist växer vår klätterros Flammentanz framför dörren. Riktigt väller över breddarna.
Vi får lyfta bort tunga rosenkvistar varje gång vi ska gå in. Som om huset vore ett Törnrosaslott.
Det doftar och prunkar. Ett kärleksfullt överflöd i rött.
Kärleken vill hela tiden klippa bort grenar.
Jag vill ha dem kvar.
Vad gör det att lyfta på tunga rosenklasar när man ska in genom dörren?

Rosor sätter sig mitt i hjärtat.
Särskilt när man köper sin allra första ros.
Det är högtidligt. Nervöst. Och föregås av en lång, lång tid för att bestämma sig.
Vilken ros, är MIN ros.
Jag läste i böcker och tidningar. Jämförde och bedömde jord och sol och luftgenomströmning och kände in färger och former och allt det där.
Och sen, är det kärleken som bestämmer ändå.
Den där mystiska x-faktorn, som plötsligt slår till och bara säger: ”Det där är min man!” Eller i det här fallet: ”Det där är min ros!”

En ljusrosa Maiden´s Blush skulle bli min ros.
En svagt citrusdoftande, milt rosa, på slutet nästan vit gammaldags doftande ros.
Jag hade bestämt mig!
Ändå, när vi var där på plantskolan och pratade med rosenförsäljaren kunde jag inte låta bli att fråga: ”Vad tycker du, ska jag köpa den här rosen nu, eller ska jag vänta ännu längre och fundera ännu mer och jämföra ännu fler?”
Hon bara skrattade så klart.
Och jag köpte rosen, så klart.
Och åkte hem med känslan att ha fått en ny vän.

En gammaldags ros, Maiden´s blush blev vår första ros. Den hör till Alba-gruppen,
hos oss började den blomma i början av juni och kommer blomma en månad till.

Nej. När det är rätt ska man inte vänta. Och när kärleken slår till ska man ta emot den.
Livet är tillräckligt fullt med vinter och ensamhet och väntan på ljuvliga stunder.
Så nu tar jag på mig sommarhatten, som jag egentligen först tänkte var alldeles för vid, och går runt i trädgården och luktar på våra rosor.
På min ros.
Som nu blommar i överflöd sin andra sommar, lite ljusrosa som en nyfödd bebis, och med en försiktigt ljuv tvåldoft som en mormor som tvättat sig om morgonen.
När livet har ett vackert överflöd, är det bara att ta emot det, vare sig det handlar om rosor, kärlek eller vidbrättade sommarhattar.

En pärla i den sena eftermiddagssolen

Vår kökskran droppar.
Som en liten pärla, hänger droppen där i den sena eftermiddagssolen och blänker.
Halleluja!

När man varit utan en kökskran i tio och en halv månad så är man själaglad för en droppande kran.
Vad gör väl en lite otät packning? Ingenting. Huvudsaken är att man har en packning. Och en kran. Och, då detta eftersträvansvärda… Vatten, i kranen.

Jag diskar och diskar och diskar. Aldrig har det väl varit så roligt att diska.
Visst, vi hade ett blixtnedslag nyssens så elen funkar inte riktigt som den ska. Och det står ett kylskåp precis intill, i en kartong, och där är pappskivor och eltrassel och byggdamm och skruvar och muttrar och röra och en brädhög strax bakom ryggen på mig.
Men, vad gör väl det, när man har en kökskran. Med vatten, OCH varmt vatten dessutom.

Efter tio och en halv månads diskande i badrummet på andra våning är ett kök med byggröra rena himmelriket.
Med en droppande kran, så är himmelriket här och nu.
I vårt kök.

Det enda som får äppelblom att blomma längre

Vad säger man om en månad med äppelblom och himmelsblå förgätmigej?
Vad säger man om en månad med koltrastsång som sätter sig mitt i hjärtat och tulpaner röda som hjärteblod och kärlek?

Man säger.
Var dubbelt så lång!
Försvinn inte så fort!
Släpp inte alla körsbärsblommorna just när jag lärt mig att ligga i hängmattan och se upp i våra blommande körsbärsträd är höjden av all livskonst.
Att vila.
Och att njuta.
Det är inte alltid man kan det.

Så. Gud. Eller någon. Du som styr. Moder Natur. Vem som helst som vill lyssna.
Vi tar det en gång till nu.
En gång till.
För jag hann inte med.
Jag har inte hunnit så squashen än. Eller brytbönorna.
Jag hann inte se när aklejorna började blomma.
Jag hann inte lägga mig under äppelträdet, som jag tänkt.
Jag hann inte sitta på glasverandan med fönsterna öppna och se skymningen förvandla alla blommande plommonträden till vitlysande, ljusskygga madamer.
Jag hann inte.

Livet ska ju hinnas också.
Det där som kan vara sorg och bekymmer.
Det där som kan ta tid och kraft.
Det där som är plikt och ansvar och sånt där som man tror är det viktigaste man har.

Men nej.
Det viktigaste man har, är stunden när äppelblommen faller ner och landar i din hand.
Det viktigaste man har är att få ingivelsen att smyga ner i poolens nyss uppvärmda vatten i den vackraste majskymningen, med den vackraste månskäran ovanför sig.
Och ligga där under himlavalvet med glittrande månskäreblänk, i djupblått vatten.
Vila och andas ut.
Det är det enda, som får äppelblom att blomma längre.

En helt ny gryning

Vad gör man när man vaknar halv fem på morgonen en ledig dag och inte kan somna om?
Svar.
En ljusstudie för en ros.
Igår vaknade jag till ljus och fågelsång.
Efter att ha rullat runt i sängen i en timme gick jag upp istället. Åt frukost och gick bort till huset.
Där satte jag mig med kaffe och smörgås, trädgårdstidning och filt, och såg körsbärsträdet slå ut.
Det var alldeles första gången någonsin jag satt där och såg körsbärsträdet slå ut.
Trött och dåsig efter för lite sömn dvalade jag bort i en mellanvärld, med bara tystnad, fågelsång och humlesurr.

Det går åt mycket surr när man ska svärma runt ett körsbärsträd som slår ut.
Och det går åt mycket tankemöda när man ska plantera en ros.
Och det gäller att välja rätt väderstreck när det är en ros som heter New Dawn, man ska plantera.
New Dawn. Ny gryning.
En alldeles ny gryning.
För mig, och för rosen.

New Dawn är en av de där få, få rosorna som klarar av norrläge.
Sol till halvskugga vill den ha hade jag läst mig till.
Och blommade länge, hade jag också läst mig till.
Och nu var det så att jag hade börjat få en trängtande längtan efter en ros som skulle klä in vårt nordöstra hörn på huset med sina blad. Sina blommor.
Men, skulle där vara tillräckligt med sol?

Nu när jag ändå hade vaknat. Mitt i gryningen.
Så visste jag vad jag skulle göra med min morgon, min dag.
Räkna soltimmar för min New Dawn.
Korgstolen knakade.
Solen strilade in mellan äppelträdets knotiga grenar och första små blad.
Jag vaknade långsamt till.
Timmarna gick. En, två, tre, fyra, fem timmar räknade jag till.
Och jag kände att jag kunde inte valt en bättre plats för min nya gryning, än just den här platsen.
Där jag satt och fick min första gryning i trädgården vid vårt hus.

Det var därför humlorna sjöng...

Idag rasade vintern ur mig!
Jag sprang till stranden. Hörde måsar sjunga, såg människor putsa på sina båtar, kände doften av tång och såg havet glittra så som ett sommarhav glittrar. Helt plötsligt mindes jag allt.
Vår, sommar och hav.
Picknickkorgar och värme och bad.

Det är första maj idag.
Och då rasar vintern ut.
Idag rasade vintern ur mig.
Och idag landade våren och himmelriket i vårt hus.

Det märktes redan när man kom gående runt knuten. Ett milt surrande. Dovt.
Som av hundra små humlor som sjunger i kör.
De japanska körsbärsträden hade slagit ut.
Och det var därför humlorna sjöng i kör.
”Vintern har rasat ut,” sjöng de.
”Himmelriket är här.”
”Det är första maj!”

Åh milda himmelrike!
Åh milda maj!
Åh milda makter som låter oss få uppleva något så här fantastiskt underbart!

Innan kopparhäggmispeln slår ut

Jag hade en dröm.

Eller ett mål. 

Och det var att vi skulle kunna sitta på blivande glasverandan, och se kopparhäggmispeln slå ut. 

I maj brukar den slå ut. 

Och en dryg vecka före maj, fanns där bara en vägg att titta på. 

Och bakom väggen en vägg till. 

Ibland får man lite smått spel i sin renovering. 

När man försökt få byggfirman på alla vis i världen att riva en del, och de aldrig gör det, för det och det ska göras först, och de ska bygga ett hus hos nån, gipsa ett hos nån annan. De förstod inget alls av våra drömmar, våra mål, att vi ville sitta på blivande glasverandan och se kopparhäggmispeln slå ut. 

Det är då man får smått spel i sin renovering.

Det är då man gör det själv.

Och det är då det händer saker.
Vi river och sliter.
Vi kan själv.
Kärleken visar sig vara en mästare på att få ner ytterpanel.
Jag är en mästare på att dänga kofoten i gipsen.
Lätt yr av det märkliga plastglaset i skyddsglasögonen (som om man börjat med progressiva glasögon ungefär) och lite omtöcknad av byggdammet så slår jag mig fram till vår dröm.

Första plankan var det värsta. ”Vad gör vi?”
”Är det här inte ett helgerån? Kommer det här verkligen bli bra?”
Men, vid första blicken på den ursprungliga putsen, av huset, som stod där bakom massa tvärliggande ytterpanel, så kände vi att det var helt rätt.
Vi befriade huset till sig själv igen.
Till sitt ursprung.
Det som den förra ägaren fick strida för i instans till instans för att få bygga, det var inte rätt. Det hörde aldrig till huset.
Vi slutade tveka.
Och när byggdammet lagt sig, stod vi där, trötta och nöjda.
Och sen blev det fest i Kapernaum.
Med den sena eftermiddagssolen som liksom strök det vitputsade huset längs väggen.
Och solen lyste genom kopparhäggmispeln, som inte slagit ut än.
Och vi gick in och drack vin och skålade för huset.
Vårt hus.

Nyss var här en massa vit tvärliggande ytterpanel och en modern altandörr.
Det hörde inte alls ihop med ett stenhus! Vi befriade huset och lät sätta in ett
fint fönster i samma stil där det en gång varit ett fönster.

Målet är en klassisk glasveranda.

På vägen mot glasverandan har vi fått en liten punschveranda. Tills plåtslagaren
kan komma så ska vi hänge oss åt verandalivet och vara glad åt att hantverkare
ibland inte har tid förrän om ett halvår. För att sitta under sitt verandatak
och smutta på punsch det har vi inte gjort än.
Och vi trodde inte att vi skulle göra det. Men nu när vi har ett tak, varför
inte njuta av det ett tag. Så får vi se var vi hamnar sen...

Köksträdgårdsdrömmar och svällande knoppar

Från att ha haft maj som vårens kung, eller ska jag säga drottning, har jag ändrat mig och krönt en ny drottning.
April.
Det är april som är vårens drottning, eller i alla fall kronprinsessa.
April vibrerar av väntan, längtan och liv.
April är mycket mer än jag någonsin kunde drömma om.
April är de första fjärilarna, de första humlorna, violerna man upptäcker och scillan som förvandlar gräsmattan till ett blått hav och de första drömmarna som ligger så nära så man nästan, nästan kan ta på dem.
Det är nu jag bär ut korgsoffan till köksträdgården och startar mina köksträdgårdsdrömmar.
Sitter där under svällande plommonknoppar och drömmer fram kryddor och sallad. Squash och pilstaket. Och sommarblommor.
Där måste ju vara sommarblommor.
En potager, det franska ordet för köksträdgård, ska blomma och slingra också.
Jag sitter där och växer i solen. Växer i mina drömmar.
Förra året var vår köksträdgård en pallkrage med squash i.
Den här sommaren ska det bli så mycket mer.
Allt börjar med en dröm.
Gärna under svällande plommonknoppar i snåren.
Och kastanjeknoppar sprängfyllda med väntande blomning några meter bort.
Det växer nu.
Det växer väntan, längtan och liv.

Det står inte still

Det växer.
En vårdag när vinden blåser försiktigt runt huset inser jag, efter en lång lång tid när det känts som om allt stått still, att det faktiskt, ändå, växer.
Ute.
Inne.
Snödropparna som för nån månad sen bara var en liten liten knopp, knappt centimterhög, har blivit höga och resliga.
Höga nog att kunna vaja i vårvinden.
Och öppna sina blomblad.

Och köket. Som för nån månad sen bara var en röra av sladdar och murkna brädor har plötsligt ett tak!
Halleluja!
Ett tak!
Och darling greppar penseln och målar och vi står och tittar och beundrar och tänker åhhh, så fint det blir och ser inte osb-skivorna och pappen på golvet och de tjugo travarna med pärlspont strax därintill.

När det verkar som om det inte händer nåt, så gäller det att fokusera på det som ändå händer.
Den här dagen blåste det en vind, som fick våra snödroppar att vaja och dansa en försiktig dans.
Och det målades ett kökstak, med fönsterna på glänt, så vårvinden fick plasten att lyfta och svaja som en ovanligt vacker vårgardin.
Det växer.
Både ute.
Och inne.
Det står inte still.

Det är därför livet finns

Det var en fågel som sjöng.

I skymningen. 

En sån där sagoskymning med lite dis på himlen som var dagens värme som börjar lägga sig.

Lägga sig över trädgården. 

Säga att dagen snart är mörker. 

Det var då den där fågeln sjöng. 

En ny sorts fågel. Inte en vinterfågel utan den fågeln som sjunger den första sången om något annat än vinter.

Och jag skulle just gå hem. 

Hade plockat ihop för dagen och var trött.

Men, när den fågeln sjöng så sjöng den att det är nu man ska plantera sina vårblommor. 

Den sjöng inte, som de sa på Rapport med väder, att det ska bli frost och minus nu om nätterna för vintern är inte över än. 

Det sjöng den inte alls.

Den sjöng om hjärtan som lever och drömmar som vill bli verklighet.

Om allt som är vackert, om löften om allt som är gott.

Den sjöng om sånt man glömt, som daggvått gräs där man kan smyga runt i bara nattlinnet. Barfota.

Hade jag lyssnat mer noggrant hade jag säkert hört om blommande syrener och hängmattor under äppelträd, men vid det laget hade jag redan gått ner i källartrappan, där fjolårets höstlöv låg som en röd matta för vårblommorna. 

Och jag tog fram dem, 

precis som fågeln sjöng till mig, 

och planterade dem med en bit av paradiset i hjärtat 

helt utan tankar på Rapport med väder och frost.

Ibland finns det ingen frost i hjärtat.

Det är därför livet finns. För att det blir vår mitt igenom frostiga nätter.
Rakt igenom det där som inte borde gå.
Trots frost.
Så blommar det.