Varsågod och sätt dig ner, sa hösten.

Efter flera veckor med bara moln sveper solen in över vårt paradis igen. Och vad mycket man ser plötsligt. Vad mycket höst, man ser.
I dammen.
På marken.
På träden.
Allt är gyllene och just den här dagen är solen så gyllene så den värmer!

Tack snälla sol, tänker jag när jag sitter i hörnet vid plommonsnåren och boar in mig bland löv och plank som snällt håller borta en liten, liten vind.
Den lilla vinden som lägger löv på min kopp. Lägger löv på marken, på stolen, på bordet, som om hösten dukar en liten fest till bara mig, och säger Varsågod, kom sätt dig ner!

Jag sätter mig ner, så klart.
Vem vill inte vara med om en sån fest.
Oktobersolen, snart den sista oktobersolen, värmer så jackan behövs inte. Och det prasslar i snåren när ännu fler löv faller från lönnen, en liten blåmes sätter sig på grenen strax ovanför mig och är förste hovsångare på vår höstfest.

Jag har bara en kopp te.
Men vem bryr sig om det, när man har sol i oktober.
Sol i oktober efter veckor av moln, i oktober.

Jag lapar i mig som en katt. Som en solkatt, och flyttar stolen till där solen är.
Till äppelträdet.
Till blåregnet.
Till köksträdgården.
Det gäller att vara strategisk i oktober.
Det gäller att dra sig till solen, i oktober.

Det tyckte Kurr med.
Och medan jag grävde hål för vårens narcisser och tulpaner satte sig Kurr strategiskt i salongen och lapade sol.
Som den solkatt hon är.
Sen gick solen ner bakom husen och Kurr gick hem och jag gick in, med sol inom nog att räcka långt in i november.