Och rimfrosten faller som droppar från löven utanför

Plötsligt kom första frosten.
Och november, blev som december.
Frostiga björklöv. Frostiga grenar. Frostiga nypon.
Till och med en frostig Sigge.
Som rullar runt på den sprött vita gräsmattan och får rimfrost i sina morrhår.

Fast bara en liten stund.
För medan jag går där i trädgården och förundras över vår tillfälliga vinter så smälter solen bort den i takt med att den vandrar högre på himlen.
Vandrar runt i vår trädgård.

När jag går in droppar det takdropp, som om det vore vår, mitt i vintern, som egentligen ju fortfarande är höst.
Jag går in med droppet sjungande i mina öron och kommer in till en sprakande brasa.

Sen sitter vi där vid brasan, kärleken och jag, och helgmyser med kaffe och croissant. Med morgontidningen och varandra.
Och åker sen och köper en fin liten soffa, som vore perfekt, om man bara kunde sitta i den.
Vilket man inte kan. För rottingen var visst sönder såg vi sen.
Men den här dagen är så frostig, solig, mysig så vi är så glada ändå för vårt skådebröd, vår skådesoffa.
Och så sitter vi sen vid brasan i omgångar mellan renoveringsstöket i några sköna fåtöljer, och gläds över vår fina soffa, som vi i alla fall kan titta på.
Om än inte sitta i.
Och rimfrosten faller som droppar från löven utanför.