Innan kopparhäggmispeln slår ut

Jag hade en dröm.

Eller ett mål. 

Och det var att vi skulle kunna sitta på blivande glasverandan, och se kopparhäggmispeln slå ut. 

I maj brukar den slå ut. 

Och en dryg vecka före maj, fanns där bara en vägg att titta på. 

Och bakom väggen en vägg till. 

Ibland får man lite smått spel i sin renovering. 

När man försökt få byggfirman på alla vis i världen att riva en del, och de aldrig gör det, för det och det ska göras först, och de ska bygga ett hus hos nån, gipsa ett hos nån annan. De förstod inget alls av våra drömmar, våra mål, att vi ville sitta på blivande glasverandan och se kopparhäggmispeln slå ut. 

Det är då man får smått spel i sin renovering.

Det är då man gör det själv.

Och det är då det händer saker.
Vi river och sliter.
Vi kan själv.
Kärleken visar sig vara en mästare på att få ner ytterpanel.
Jag är en mästare på att dänga kofoten i gipsen.
Lätt yr av det märkliga plastglaset i skyddsglasögonen (som om man börjat med progressiva glasögon ungefär) och lite omtöcknad av byggdammet så slår jag mig fram till vår dröm.

Första plankan var det värsta. ”Vad gör vi?”
”Är det här inte ett helgerån? Kommer det här verkligen bli bra?”
Men, vid första blicken på den ursprungliga putsen, av huset, som stod där bakom massa tvärliggande ytterpanel, så kände vi att det var helt rätt.
Vi befriade huset till sig själv igen.
Till sitt ursprung.
Det som den förra ägaren fick strida för i instans till instans för att få bygga, det var inte rätt. Det hörde aldrig till huset.
Vi slutade tveka.
Och när byggdammet lagt sig, stod vi där, trötta och nöjda.
Och sen blev det fest i Kapernaum.
Med den sena eftermiddagssolen som liksom strök det vitputsade huset längs väggen.
Och solen lyste genom kopparhäggmispeln, som inte slagit ut än.
Och vi gick in och drack vin och skålade för huset.
Vårt hus.

Nyss var här en massa vit tvärliggande ytterpanel och en modern altandörr.
Det hörde inte alls ihop med ett stenhus! Vi befriade huset och lät sätta in ett
fint fönster i samma stil där det en gång varit ett fönster.

Målet är en klassisk glasveranda.

På vägen mot glasverandan har vi fått en liten punschveranda. Tills plåtslagaren
kan komma så ska vi hänge oss åt verandalivet och vara glad åt att hantverkare
ibland inte har tid förrän om ett halvår. För att sitta under sitt verandatak
och smutta på punsch det har vi inte gjort än.
Och vi trodde inte att vi skulle göra det. Men nu när vi har ett tak, varför
inte njuta av det ett tag. Så får vi se var vi hamnar sen...