Eller är det solen som är längre ner?
Både och. Naturligtvis...
Solen som brukar hetta som vid Medelhavet där blåregnet växer, når plötsligt inte längre över våra gamla pilar.
Lite sorgset sitter jag där, och blir i alla fall solkittlad i ögonen. Och lite prasslad på armen, av ett blåregn som vuxit sig sommarstort.
Men, i köksträdgården flödar solen fortfarande. Och plötsligt är det dags att skörda bönor.
Varför sådde jag inte fler bönor, tänker jag när jag går där och samlar ihop årets skörd på… tio bönor.
Och varför gödslade jag inte bättre?
Och varför byggde jag inte mitt växthus och rensade ogräset och jo, jag skulle sått mer sallad i omgångar också...
Man samlar ihop en del varför så här i slutet på sommaren. På sensommaren. När något tar slut, och något annat ska börja.
Men jag går fort vidare från mina varför, vidare till nästa år, nästa vår. Vips står jag nästan med fröpåsen i handen och sår bönor i långa rader. Långt längre rader än i år.
I alla fall i tanken...
Sen samlar jag ihop min skörd. Tio bönor och två squash. Och kommer tillbaka till nuet direkt.
Sällan är man så i nuet, som med sina nyskördade grönsaker.
Och det känns inte längre som sensommar, utan nu-sommar.
Solen värmer ju. Rosenskäran blommar. Och humlor surrar, fjärilar dansar och luktärtorna skickar doft-pustar nästan ända in i köket.
Det är ännu en sommardag.
Och till kvällen kommer Nasse som vanligt och sätter sig på verandan.
Och så skymmer det. Lite tidigare än vanligt. Men ändå, som vanligt.
Inte en sensommardag, utan en nu-sommardag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar