Vad säger man om en månad med koltrastsång som sätter sig mitt i hjärtat och tulpaner röda som hjärteblod och kärlek?
Man säger.
Var dubbelt så lång!
Försvinn inte så fort!
Släpp inte alla körsbärsblommorna just när jag lärt mig att ligga i hängmattan och se upp i våra blommande körsbärsträd är höjden av all livskonst.
Att vila.
Och att njuta.
Det är inte alltid man kan det.
Så. Gud. Eller någon. Du som styr. Moder Natur. Vem som helst som vill lyssna.
Vi tar det en gång till nu.
En gång till.
För jag hann inte med.
Jag har inte hunnit så squashen än. Eller brytbönorna.
Jag hann inte se när aklejorna började blomma.
Jag hann inte lägga mig under äppelträdet, som jag tänkt.
Jag hann inte sitta på glasverandan med fönsterna öppna och se skymningen förvandla alla blommande plommonträden till vitlysande, ljusskygga madamer.
Jag hann inte.
Livet ska ju hinnas också.
Det där som kan vara sorg och bekymmer.
Det där som kan ta tid och kraft.
Det där som är plikt och ansvar och sånt där som man tror är det viktigaste man har.
Men nej.
Det viktigaste man har, är stunden när äppelblommen faller ner och landar i din hand.
Det viktigaste man har är att få ingivelsen att smyga ner i poolens nyss uppvärmda vatten i den vackraste majskymningen, med den vackraste månskäran ovanför sig.
Och ligga där under himlavalvet med glittrande månskäreblänk, i djupblått vatten.
Vila och andas ut.
Det är det enda, som får äppelblom att blomma längre.
Bb
SvaraRadera