Min jul är en stundjul

Det regnar och stormar så mycket ibland.
Ute.
Inne.
I livet.

Och, på julafton ibland.
Stormar, så den där julkänslan blåser bort.
Blåser, så man kanske börjar jaga efter den.

Köpa några klappar till.
Kolla om det kanske ändå ska snöa, några gånger till.
Spela just den där jullåten, en gång till.

Det är då, det är bäst att sluta jaga.
Och inse att julen kommer i stunden.
I just den sekunden, du lägger ner, alla dina fåfänga försök att försöka fånga.

Nä, fånga inte dagen, eller julen.
Sätt dig ner istället.
Få en stund.
Kanske en blund.

Min jul är en stundjul.
Dagen igår, var den inte här.
Men i förrgår, i ösregnet som blötte ner hår och skor och allt.
Då kom den.

Julen kommer inifrån. När du minst anar det.
Kanske den 24.
Kanske just den där stunden den 14 december när snön föll.
Eller mitt i pepparkaksbaket.
Eller i duggregnet den 20, när du köpte julklappar till de du älskar.

Nej men du, ta det lite lugnt.
Den kommer i år igen.
I just den stunden, du slutar fånga.
Börjar öppna.
Som den där amaryllisen, som slog ut igår.

På vår veranda med varandra

Lagom till advent fick vi en glasveranda!
Vad konstigt att något rätt litet, som att måla om ett ganska tråkigt klinkergolv, kan ändra på ett helt rum.
Plötsligt hörde allt ihop. Matsal. Kök. Och glasveranda.
Glasveranda med ett rödvitrutigt golv.

Måndag efter advent satt vi och njöt sol och frost och rödvita rutor.
Kaffe och tända ljus och kransar.
Där ute var det minusgrader, så glashuset blev ett frosthus.
Sigge skuttade fram ur ett snår och ville leka ”Nånstans finns det en mus”.

Granen var på plats.

Och äntligen var det sådär kallt så kylan både kändes och syntes. För bakom planket ångade mitt-på-dagen-solen upp frosten så dimmorna steg.
Sigge sol-frost-njöt.

Vi med.
Vi njöt frost och sol.
Och veranda.
Med varandra.

Man blinkar till, sen är det nästan vinter...

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig.
November, är inte det en förskräckligt tråkig månad, låg jag och tänkte.
Alldeles utan att komma ihåg att det växer de allra vackraste rosorna i november. Utan att komma ihåg att man ibland behöver ett tomrum. Lite stillhet. En månad när inget egentligen händer, för att vara redo, sen i december, när plötsligt allting händer.

Så jo, dumt nog, låg jag och önskade mig att det skulle vara slutet av november istället, en dag i slutet av oktober.
Att liksom bara med en liten blinkning, eller gäspning, transporteras rakt igenom gråväder och novemberrusk och mörka skymningar rakt in i julglittret.
Och det funkade.
För efter den där underbara koppen kaffe med croissant i solgasset i glashuset i oktober som jag nyss tyckte att jag drack, tog jag vägen långt in i november med hjälp av en förkylning.

En sån där, rejäl förkylning, som gör att tiden stannar och allt blir litet och världen är inte mer än vägen från sängen till köket, och tillbaka igen.
Och det största man gör under en vecka eller två, är att ta en kopp kaffe och titta ut genom fönstret.
Och sen så blir man frisk, och kommer tillbaka till verkligheten, och tiden har bara runnit iväg.
Och så, är det slutet av november.

Och, helt plötsligt gick jag från löv på träden, till frost på världen.
Från rosor och kaffestund, till frost och stjärnfall.

För nu var det ju dags att tänka på det där julglittret.
Och det låg stjärnor på borden inne i huset.

Och dammen tycktes bottenfrusen.
Eller snarare stjärnfrusen, för himlens stjärnor verkade ha trillat ner där under natten som gick.

Nä.
Man ska vara försiktig med vad man önskar sig.
För det verkar slå in ibland.
Man blinkar till, sen är det nästan vinter...
Och stjärnorna har landat.

 

Blir bländad av hösten

Det är när vi kommit en bit in i oktober som det händer.
Solen lägger sig lite lägre.
Når lite längre.
Fast frukostplatsen vid köksträdgården hamnar lite i skugga, så i oktober flyttar vi in i glashuset med te och äppelgröt.
Vi flyttar in bredvid tomaterna.
Och hamnar i Medelhavsområdet, känns det som.

Det är så ljust.
Blir så varmt.
Så stilla.
Oktober, som fortfarande är ljummen när solen vill det, värmer så koftan åker av och solhatten på.
Vi får rosor på kinderna av värmen, och rosorna får nypon av hösten.
Nypon som gör bländande höstvackert inne.

Men vi stannar kvar ute.
Småfåglarna kvittrar försiktigt i äppelträdet.
Det är söndagstyst.
Kurr smyger sig in genom den öppna dörren och sätter sig och kurrar.
Som bara Kurr kan.
Kurr-kurr, kurr-kurr.
Vi dåsar bort i ett solöverflöd.
Kommer till en helt annan plats.

Vårt glashus ÄR en annan plats i oktober.
Det är en plats där man blir bländad av ljuset, när hösten kommer.
Ett annat land nästan.
Där vi samlar ljus för att minnas.

Och sen när oktober istället blir sådär mörk, regnig, blåsig och höstig, då är det det här jag minns.
Att i oktober blev jag bländad av hösten.
Och det är ljuset jag kommer ihåg.
Det är det jag samlar i mitt inre skafferi.
Och tar fram och smakar på, när mörkret lägger sig.
Jag blundar i mörkret, och minns hur jag blev bländad av ljuset.
I oktober.
När hösten kom.

Jag vill dansa som en humla!

Önskar att nån hade varnat mig.
Eller också inte.
För vem vill höra att mörkret faller snabbt i september.
Snabbare för varje dag.

Men kanske hade det varit enklare om jag varit beredd.
Beredd på att sommaren skulle kunna räknas på ena handens fem fingrar.
Beredd på att jag skulle stå där som ett tomt kärl.
Redo att fyllas.
Fyllas med sommar.
Fast att det är september nu.

I juli, när stockrosorna blommade som finast, så dunsade, dansade det humlor bland alla blommorna.
De sög sommarens sötma.
Sommarens nektar.
Dansade omkring som om det inte fanns nån morgondag.
Nu är jag beredd på att dansa.
Dansa sommar.
Suga nektar.
Fyllas på.
Så, hur gör man?
Hur gör man när det blivit september och sommaren var en dagslända som försvann alldeles för snabbt?

Jag tänker.
Det är fortfarande grönt.
Jag tänker.
Imorgon kanske det blir sol.
Som det var häromdagen. När det plötsligt blev så varmt så hela trädgården fylldes med fjärilar, och Kurr satt i fönstret och tittade än till höger, vänster, uppåt, neråt, medan svansen svängde fram och tillbaka, för att se alla fladdrande fjärilar.

Kanske blir det inte sommar igen.
Men, kanske EN sommardag.
En sommardag, när jag nog gör som blåregnet har gjort.
Slingrat sig runt lilla trädgårdsbordet på framsidan.
Jag tänker slingra mig där med.
Dricka för mycket kaffe.
Se på våra svajande jätteverbenor, med fladdrande fjärilar runt.

Och sen tar jag nog av skorna. Och dansar runt på gräsmattan.
Dansar som en fjäril.
Som om det inte fanns nån morgondag.
Bara en, enda, lång sommardag.

Ett knippe lycka i min hand

Junis tidigaste rosenblom blåser bort i vinden.
Som juni själv nyss gjorde.
Som små ljusrosa hjärtan lägger sig rosenbladen på gräset, i vattnet, flyger nästan runt och lägger sig i min hand.

Och jag börjar känna att sommaren är som ett knippe lycka,
eller några rosenblad,
som man ibland fångar i sin hand.
Eller snarare, får i sin hand.

För, vem vill jaga lycka?
Vem vill jaga sommaren?
Man vill bara få.

Och tänker man så, så lägger sig sommaren ibland rakt i ens öppna händer.
Som kvällen när solen lyste in på sommarens vackraste pionbukett.

Som morgonen när jag drog upp ett knippe rädisor och kände mig som om jag vann en miljon.
Som dagen när alla de skärt små ljusrosa rosor på den alldeles för stora rosenbusken plötsligt slår ut i juni.

Jag kan aldrig beskära den nog.
Så nu växer den rakt upp i himlen.
Och ibland flyger några av himlens rosenblad
rakt ner
i mina öppna händer.
Och jag känner sommaren i min hand.
Känner ett knippe lycka, i min hand.

Och sen tog jag maj med mig in i en vas

Nä men vi tar om det igen.
För jag hann inte med.
Jag hann inte fånga äppleblommen i vinden.
Jag hann inte lyssna tillräckligt på koltrasten.
Jag hann inte äta mer än TVÅ rabarberpajer i maj…

Jag skulle vilja sätta allt det andra på vänt, i maj.
Och bara ha bjudningar med tunt porslin med blommor på och ständigt en paj i ugnen.
Kaffe i kanna.
Och filt under äppelträdet.
Men ändå.
Så tror jag att jag har sniffat lika mycket gullregnsdoft som humlorna.

Jag har suttit på verandan och sett de första svalorna flyga högt på himlen.

Jag har svept in hela mig i syréndoft och gyllene kvällsljus.

Och sen tog jag maj med mig in i en vas.
Ställde den på nattduksbordet,
och somnade,
med maj,
i hjärta och sinne.
Och tog igen allt jag inte hann.
Om natten.
Med drömmar om koltrastar, äppelblom och klirrande tunt porslin med rabarberpaj på…

Dagen som andades sommar

Med molnen kom en varm vind häromdagen.
Och ett kraftigt regn.
Och jag kände att det var något annat på gång.
Det kom en värme som var mer än vår.
Det kom en värme som andades sommar.

Och det var som om allt i trädgården fick lite nya färger. Lite djupare toner. Andra dofter.
Lite dimgrått och blått.
Lite fuktgott och blomsterlukt.
Kurr strövade omkring med svansen som en propeller och andades in hela härligheten.

Och kastanjebladen var plötsligt djungelstora.
Tulpanerna dignade under vattendroppar.
Vattentunnan blev full, efter veckor av inget regn.

Jag andades in så mycket härlighet och plommonblom och vår och fukt och värme så jag var som i en annan värld när kvällen kom.
Full av härlighet.
Full av ärlighet.
Full av lugn.

Sen satte jag mig med en kopp te på verandan och drack te och fukt och luft och sommar.
För det var ju den som kom.
Det var vad hela den dagen andades.
Dagen andades sommar.

Kastanjelöv som stjärnor på en klarblå himmel

Vårbruket hade varit i full gång.
Om det bara inte hade varit för de där rötterna, som visat sig växa in i alla pallkragarna, som gjorde att jag fick gräva om en hel köksträdgård och det var jättejobbigt men jag tyckte ändå allting kändes så enkelt när jag fick förklaringen till varför förra årets rödbetor blev stora som körsbär.
Och varför salladen växte två centimeter, på en hel sommar.

Jo, vårbruket hade varit i full gång.
Om det bara inte varit för alla kalla och dimmiga dagar som gjorde att jag hellre satt inne än var ute.
Och visst, salladen hade varit sådd idag, om det bara inte varit för att påsken i år visade sig slå köldrekord och haglet började falla, snön med, och frosten låg och kröp bakom hörnet.

Så de känns som ett fåtal, de där dagarna, när solen verkligen sken och jag kröp omkring och hackade fram en väg bland all kirskål för att göra en gång fram till rabarbern.
Sen fortsatte jag krypa bland den himmelsblå scillan, bara för att få sniffa den där underbara såp-vår-liknande doften.

Men, även om påsken var kall, så att Kurr helst låg inne på den solfläck som var varmast i hela huset, så slog kastanjelöven ut som stjärnor på den klarblå himlen.
Stjärnor som strålade mot mig, och lovade att vårbruket nog ska få fart tids nog, även i vår.

Stör ej, jag är i himlen!

Det var snö.
Och det var frost.
Och sen skulle det bli ännu kallare.
Och då köpte jag vårens första penséer.
Och skört skira kungsängsliljor.

Jag köper dem alltid för tidigt.
Alltid lite på gränsen.
Sen får jag springa där i källartrappan med blommor som får vara ute på dagen och sen måste gå hem o lägga sig på kvällen.
Som om jag höll på att hämta och lämna på dagis.

Och sen blev det dimma och det blev frost.
Snön föll på trädgårdsbordet som jag dragit ut i förhoppning om vår.
Och jag väntade.
Och blommorna väntade. Stod där i källartrappan i väntan på våren.

Sen slog våren plötsligt ut en dag, och jag blev hänryckt i mars.
Jag blev VARM!
Det flög förbi en fjäril.
Jag kunde nästan inte andas!
Vanligtvis är det väl i maj man hänrycks, men i år måste vintern ha varit mörkare än vanligt för en dag med sol i mars var som en resa till Medelhavet.
Som om jag stod och spejade ut vid Amalfikusten.

Stör ej, jag är i himlen, hade jag kunnat hänga upp en skylt till glashuset där jag stod och planterade penséer, liksom andades doften av jorden, sög sol in i ögonen och själen och blev så varm så solhatten åkte på.

Det var snö.
Och det var frost.
Men, sen blev det varmare.
Sen blev det vår...

Mellan allt det grå blänker livet till

Ena stunden var det början av februari.
Nästa stund, så ser jag plötsligt slutet av februari när jag tittar i kalendern.
En influensa får tiden att försvinna på ett märkligt sätt.
Medan jag legat med hög feber och värk har dagarna och veckorna försvunnit. En del soliga, de flesta grå.
Och plötsligt en dag när jag är i huset så har pärlhyacinterna, som nyss var små knoppar, blivit yviga fullfjädrade blomster som slänger sin blomsterprakt mot solens strålar.

I början av februari var det mörkt i köket. Solen nådde inte över grannens tak.
Men nu. Nu blänker solen till i fönsterkarmen och får gårdagen med ösregn och grått att kännas som om den bara var en dröm.
Jag sitter ute med kaffekopp och filt över benen och vilar bort influensatrötthet. Hör porlet från dammen. Hör fåglarna kvittra vår-kvitter. Hör livet komma tillbaka igen.

Sen går jag in och värmer mig. För nu när det blivit lite varmare, har vi plötsligt fått tillbaka värmen i huset, efter månader med bara 13 grader varmt.
Jag värmer mig på nya elementet. Med slottsvred.
Kunde bara inte låta bli det där fina slottsvredet.
Det blänker det med.
Det är inte fel att välja det vackra ibland.

Det har varit en väldig massa gråa dagar i februari.
Men just den här dagen är solig.
Och när jag sitter ute på bänken i solen igen och ser små snödroppar växa upp ur gräsmattan så vet jag helt säkert.
Det kommer fler soliga dagar.

Jag ville ha kvar drömmen om lätta snöfall...

Man får slita den lite ur händerna på mig.
Julen.
Eller, den barrande granen, som Darling fick mig att gå ut med ur huset igår.
Det är så mycket man vill ha kvar.
I alla fall jag.
Jag vill ha kvar den där drömmen. Tills den blir verklighet.
Drömmen om gnistrande snö och frost ute, och värmas av brasa och ljus inne.
Jag ville ha kvar drömmen om lätta snöfall och stilla morgnar där man sveper in sig i morgonrocken med te och stillhet till.

Jag ville så, gärna, ha kvar den drömmen, så jag lät julen vara kvar, så länge.
Så länge, så det blev lite FÖR länge.
Men, det kom ingen snö.
Och, morgonrocken gick inte att klä sig i, för värmesystemet gick ju sönder, så vi hade 13 grader när vi vaknade. Jag fick klä mig i kofta, jacka och filt istället.

Och till sist var det som om jag började drömma en annan dröm.
Drömmen om våren.
Drömmen om att tassa ut i morgonsolen i tunna sköna morgonrocken och titta på körsbärsträdet när det slår ut.

Så, det är dags att säga Hej då, Julen!
Vi fick inte ses så mycket som jag tänkt mig i år.
Det var byggröra när du kom, och iskallt så du var lite svår att omfamna.
Det kom mycket emellan.
Men jag kommer att komma ihåg, djupröda amaryllis mot vita fönsternischer, mjuka örngott med rött broderi och iskalla morgnar.  Stilla ljus i lyktorna och julsånger på flygeln.
Och hur roligt det är att göra kransar.
Och hade vi haft lite mer tid tillsammans, lovar jag dig, att jag hade köpt två granar till, och höljt hela dig i juleljus och röda band.