Önskar att nån hade varnat mig.
Eller också inte.
För vem vill höra att mörkret faller snabbt i september.
Snabbare för varje dag.
Men kanske hade det varit enklare om jag varit beredd.
Beredd på att sommaren skulle kunna räknas på ena handens fem fingrar.
Beredd på att jag skulle stå där som ett tomt kärl.
Redo att fyllas.
Fyllas med sommar.
Fast att det är september nu.
I juli, när stockrosorna blommade som finast, så dunsade, dansade det humlor bland alla blommorna.
De sög sommarens sötma.
Sommarens nektar.
Dansade omkring som om det inte fanns nån morgondag.
Nu är jag beredd på att dansa.
Dansa sommar.
Suga nektar.
Fyllas på.
Så, hur gör man?
Hur gör man när det blivit september och sommaren var en dagslända som försvann alldeles för snabbt?
Jag tänker.
Det är fortfarande grönt.
Jag tänker.
Imorgon kanske det blir sol.
Som det var häromdagen. När det plötsligt blev så varmt så hela trädgården fylldes med fjärilar, och Kurr satt i fönstret och tittade än till höger, vänster, uppåt, neråt, medan svansen svängde fram och tillbaka, för att se alla fladdrande fjärilar.
Men, kanske EN sommardag.
En sommardag, när jag nog gör som blåregnet har gjort.
Slingrat sig runt lilla trädgårdsbordet på framsidan.
Jag tänker slingra mig där med.
Dricka för mycket kaffe.
Se på våra svajande jätteverbenor, med fladdrande fjärilar runt.
Och sen tar jag nog av skorna. Och dansar runt på gräsmattan.
Dansar som en fjäril.
Som om det inte fanns nån morgondag.
Bara en, enda, lång sommardag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar