Jag ville ha kvar drömmen om lätta snöfall...

Man får slita den lite ur händerna på mig.
Julen.
Eller, den barrande granen, som Darling fick mig att gå ut med ur huset igår.
Det är så mycket man vill ha kvar.
I alla fall jag.
Jag vill ha kvar den där drömmen. Tills den blir verklighet.
Drömmen om gnistrande snö och frost ute, och värmas av brasa och ljus inne.
Jag ville ha kvar drömmen om lätta snöfall och stilla morgnar där man sveper in sig i morgonrocken med te och stillhet till.

Jag ville så, gärna, ha kvar den drömmen, så jag lät julen vara kvar, så länge.
Så länge, så det blev lite FÖR länge.
Men, det kom ingen snö.
Och, morgonrocken gick inte att klä sig i, för värmesystemet gick ju sönder, så vi hade 13 grader när vi vaknade. Jag fick klä mig i kofta, jacka och filt istället.

Och till sist var det som om jag började drömma en annan dröm.
Drömmen om våren.
Drömmen om att tassa ut i morgonsolen i tunna sköna morgonrocken och titta på körsbärsträdet när det slår ut.

Så, det är dags att säga Hej då, Julen!
Vi fick inte ses så mycket som jag tänkt mig i år.
Det var byggröra när du kom, och iskallt så du var lite svår att omfamna.
Det kom mycket emellan.
Men jag kommer att komma ihåg, djupröda amaryllis mot vita fönsternischer, mjuka örngott med rött broderi och iskalla morgnar.  Stilla ljus i lyktorna och julsånger på flygeln.
Och hur roligt det är att göra kransar.
Och hade vi haft lite mer tid tillsammans, lovar jag dig, att jag hade köpt två granar till, och höljt hela dig i juleljus och röda band.