Man ska inte ha så bråttom

Den kom sent om natten.
Första höstvinden.
Och plötsligt var luften full med gyllene löv, röda löv, gula löv.
Åh! Nu kommer hösten och mörkret! Tänkte jag.

Men, det finns ingen storm som inte stillnar. Och ibland stillnar det fortare än man tror.

Dagen efter är vårvarm.
Och stilla.
Hade det inte varit för allt detta gyllene, gula och röda som landat på farstutrappen hade man inte tänkt på varken höst eller blåst.

Jag sätter mig på trappen med löven.
Låter kvasten stå. Låter löven vara.
Man ska inte ha så bråttom.
Varken med att tro på höst och mörker, eller att sopa bort något så vackert som gyllene löv.

Jag sätter mig i värme, lugn och löv och tar en kopp kaffe.
Livet kan storma.
Men lugnet kan finnas redan på farstutrappen igen.