Så fick vi ändå en God Ny Jul...

Det blev strul med julen i år.
Grönkålen var rutten.
Julgransslingan exploderade. Granen trillade.
Det var nästan så jag exploderade.
Julgransfoten hittade vi aldrig, och jag blev sjuk lagom till julafton och försökte orka ändå och julkänslan, den hittade jag heller inte.
Det var lättare att lösa den bortsprungna julgransfoten.
Då tog vi en spann istället.
Men, hur hittar man en bortsprungen julkänsla?

Svar.
Man tar julafton en annan dag.
Det finns ju så många dagar i jul.
Juldagen, annandagen, mellandagarna.

Så. Efter julafton. Köpte vi en ny julgran. Halva priset!
Och så väntade vi. Tills känslan kom. 
Och så satte vi i en ny julgransslinga i gran nummer 1, och det blev så vackert så det kändes som magi.
Och jag gick ut i den frostkalla kvällen och hämtade in, gran nummer 2, och frosten ligger på marken och i luften och jag tar ett heligt tag om vår lilla gran. Känner hur granen sticks lite. Luktar lite. Känner hur det känns som jul.

Och sen är det nästan så att tomten kommer. Jag öppnar i alla fall senkomna julklappar från honom.
Det är nästan, så att snön faller. Jag ser den i alla fall på en väderkarta, att den är just över vår lilla stad, just nu.
Och jag kramar om Darling och känner mig alldeles, alldeles lycklig. 
Och sen, känner jag hur det känns som jul.
Den där julafton, den har vi nog alla med oss inuti, i hur många lager som helst.
För alla år som kommer.
Sparat från alla år vi haft.
God Ny Jul, och Goda År, det önskar vi Dig, och oss!

Julkram från
Det hemliga Paradiset

Så blev november så mycket ljusare...

Den brukar ju vara så lång.
Och så grå och mörk. November.
Men i år, var den som en ny vår.
Och precis som våren, gick den så fort.
Så i år, blev november så mycket ljusare än jag mindes den.
I år gick november så fort.
I år hade den nästan kunnat få vara lite längre...
Då hade jag och Nasse kunnat sitta ute och fika lite lite mer. Då när solen låg på vid äppelträdet och vi mådde mumma och läste italienska och drack mjölk och kaffe och vädrade vår i novembersolen.

Då hade jag hunnit sätta lite mer lökar, kantat rabatterna lite snyggare och byggt ett litet växthus. Men istället kom första frosten, och blåregnet blev till ett gullregn som sakta singlade ner och la sig som konfetti i glashuset.

Man hinner aldrig så mycket som man vill hinna. 
Men, november är ändå så förlåtande.
När novembersolen skiner sitt allra vackraste leende, då ser man inte att man inte hann putsa fönstret utifrån, till advent.
Man ser bara ljuset.
Och ser att vi faktiskt hann (nästan i alla fall) renovera klart i salongen med ny soffa, vitrinskåp och bokhylla.

Och, november är så förlåtande, så den faktiskt får rosorna att blomma en gång till.

Och när det sen blir kallt ändå, och rosorna fryser så varje blomblad behöver halssjal. Då kan man alltid gå in, och öppna dörren för Nasse, som trippar in och sniffar sol i glasverandan istället.
På det viset, blir november både mycket ljusare, och kortare, än vad jag nånsin minns, att november brukar vara...

Hösten virvlar som svalor om sommaren

Sommaren kom tillbaka i oktober.
Och jag gick barfota i gräset igen. Efter dagar och veckor med kallt och höst i luften.
Hade svajande klänningar runt benen igen. Efter att ha vant mig vid både byxor och sockar.
Satt ute och fikade i trädgården igen.
Det vänjer jag mig aldrig av med...

En brittsommar med 20 grader varmt känns som att få sommaren i present, mitt i hösten.
Helt otroligt, så känns det.
”Nämen tack! Åh, precis vad jag önskade mig!” sitter man och tänker när man väntat sig höststorm och fick 18 grader och fågelkvitter och frukost ute.

Jag äter gröt och dricker kaffe och förundras.
Nasse kommer och dricker mjölk. Sen vänder han sig också mot solen.

Sen sitter vi där och tittar rakt in i morgonljuset.
Löven blåser av i ett färgfyrverkeri och virvlar lika länge i luften som svalor om sommaren.
De lägger sig försiktigt i mitt kaffe, min mjölk, mitt hår.

Och sommaren gör att man vill inte gå in. Utan flyttar runt med kaffekoppen efter solen.
Först vid plommonsnåren.
Sen till äppelträdet.
Sen följer jag ljuset, till blåregnet.

Det må vara sommar mitt i hösten, men ljuset hör till hösten.
Och då gäller det att gå dit där ljuset är.
Jag tar en kopp till, innan solen går ner.
Firar sommaren, mitt i hösten.

Gör lite som rosen, som börjat blomma om. Jag börjar knoppas igen, hoppas igen.
Kan det bli sommar mitt i hösten, så kan det blir vår igen, fortare än man tror...

Det är härligt att leva-buketter och för många äpplen

I september tar jag och Nasse farväl av sommaren.
September blir som en vänlig klapp på kinden, efter augusti.
September är lite snällare, varmare, vänligare. Både sommar, och något mer på samma gång.
Både grönskande, och gyllene på samma gång.

Nasse smyger runt bland de solgula höstblommorna och njuter septembervila.
Jag plockar mer och mer äpplen till det där äppelmoset jag aldrig riktigt gör.
Det luktar äpplen i hela huset.
Det luktar september i hela huset.

Och efter sommarens torka, och augustis regn, så har hela trädgården blommat om igen.
Jag plockar in blomstermorot, och stora fång av kaprifol, och köper ännu fler buketter på torget.
Yviga buketter.
Färgsprakande buketter.
Det är härligt att leva-buketter.

Det är lättare att säga farväl till sommaren i september.
När man har äppeldoft i näsan, när solen fortfarande värmer och ögonen fylls av septemberljus.
Och när Nasse sätter sig och kvällsfilosoferar i sommarens sista gyllene ljus, då liksom både värker och värmer det i hjärtat på samma gång.
Som om man är glad och ledsen på samma gång.
Som om det är sommar, och något mer, på samma gång...

Hatten av för den här sommaren...

Det är när regnet skvalar ner i augusti och mörkret kommer snabbare än man vill, som sommaren börjar kännas som en dröm...
Var det verkligen SÅ varmt? SÅ länge?

Ja, det var det.
Det här var sommaren när jag var antingen i skuggan, eller i havet.
Det här var sommaren när vi hela tiden letade efter svalka, och tog morgondopp, förmiddagsdopp, mitt-på-dagen-dopp, tog hela-dagen-dopp.
Och sen kom vi hem, och tog kvällsdopp i poolen...

Det här var sommaren när vi hade körsbärsfest. I en månad. Aldrig har vi fått så mycket bigarråer. Det räckte till hela släkten, och måsarna, och skatorna.

Och det här var sommaren när vi faktiskt gjorde nästan ingenting... Förutom att måla det där lilla skåpet, och plocka favoritblomman, vildmorot, och vattna hela trädgården om och om igen...

Det här var sommaren som man kunde be om ”Vårt dagliga dopp, giv oss idag,” och så fick man det. Och vi letade efter den svalaste platsen att äta frukost på varje morgon och ropade ”Hurra!” för den minsta lilla fläkt man fick så det blev 30 grader istället för 32.

Och det enda regnet som kom, var vårt blåregn, som flödade uppåt och neråt och vajade i vinden och kände att det äntligen fått den medelhavsvärme den ville ha, med 30 grader varje dag.

Och varje morgon vaknade jag till minst hundra nyutslagna vallmo i min vallmoäng. Som jag surrade runt som en liten humla och fick livsnektar av skönhet varje dag.

Det här var sommaren.
Och efter en sån sommar, kan man inte annat än att säga:
Hatten av, för den här sommaren...

Skål! Det är sommar!

Just nu vet jag inte vad som mest ter sig som en dröm.
Snön som låg i april.
Eller sommaren som kom i maj.

Från decimetertjock snö, (eller var det bara en dröm?), till himmelsvit körsbärsblom...
Jag och Kurr sitter i körsbärsblomsskugga och hanterar den väldiga värmen.
Lite krångligt ord, men en enkel njutning.
Det bara fläktar och svalkar och trädkronorna dansar högt däruppe medan vi vilar i hängmattan, lite sådär halvt mellan himmel och jord.

Och det där som man stoppade ner i jorden, som låg där under den där decimetertjocka snön, vecka efter vecka, det visar sig bli till vita triumftulpaner och djupt vinröda tulpaner, som växer som små prinsesskronor bland allt det gröna vid verandan.

Och allt blir som vanligt så mycket vackrare än man kom ihåg.
Och allt trädgårdsarbete blir som vanligt så mycket mer än jag kom ihåg.
Vecka efter vecka, tror jag att jag ska komma ikapp.
Vecka efter vecka, ligger jag efter.
Och rabarberpajen, den har inte kommit närmre matbordet än rabarberblommorna jag plockade in.

Och allt går så vanligt, så mycket fortare än man vill.
Särskilt när våren blir till sommar, fortare än man hann somna och vakna till en ny dag.

Nej, i år vet jag inte vad som är mest som en dröm.
En majmånad, med nätter varma som nätter på Rivieran.
Med dagar varma så man suktar efter skugga, istället för sol.

Men när jag tänker efter, så är det nog den där snön, som låg i början av april, som mest känns som en dröm.
Snö!
Vad är det?
I min värld finns det bara blommande hundkex på bordet som drar åt vitt.

Och vilket det nu än är som är verklighet, så föredrar jag drömmen om sommaren!
Skål!
Det är sommar!

Till sist kom våren ändå...

Hos oss är det inte vår, förrän det känns som vår.
Och förrän Kurr har kommit.
Så, i år, dröjde det länge innan det blev vår.

Jag bara stressade omkring med vårsådd, gödsling, rensning, vattning och gjorde allt utom att sitta stilla och njuta. Så jag hann aldrig känna nån vår.
Och Kurr, kom aldrig.
Kurr, vår älskade sommarkatt, som brukar komma så fort det blir 12 plus och när det känns som nåt helt nytt i vinden.
Kurr, som kurrar och viftar på svansen som ingen annan.

Jag jobbade och slet, stressade och saknade Kurr.
Saknade våren.
Och, visst kom Nasse. Och sniffade in våren och satte sig på sin veranda som han brukar.
Men det hjälpte inte.

Visst åkte solhattarna fram, och blev liggandes än här än där, men det hjälpte inte.

Visst glömde jag porslin ute vid blåregnet, som jag brukar när det blir vår.
Men, det kändes inte som vår.

Men så plötsligt, en dag när april nästan blivit maj. Så tittade jag ut, och där låg hon! Kurr!
Min alldeles egna sommarkatt!
Som kommer med våren, och försvinner med hösten.
Och plötsligt blev det precis som vanligt.
Plötsligt blev det vår.
Och vi satt i körsbärssnåret och pratade om att vi visst hade fått lite mer grå hår, sen förra våren.

Och jo, vintern var visst väldigt lång i år.
Men det blev ändå vår, i år.
För Kurr kom.
Och då är våren här!

Man måste våga trotsa snön ibland

Ibland måste man trotsa snön.
Som när det är bara några dagar kvar av mars, bara några dagar kvar till påsk.
Då får man ignorera decimeterdjup snö och greppa sin vintergäck (jag gäckar vintern) och kaffekopp, sätta sig där ute, och smälta bort vintern.

Jag blundar och känner värmen samlas mot husväggen.
Blundar och glömmer snön. Hör bara fågelkvitter och takdropp.
Och för varje gång jag tittar igen, har det smält bort lite till.

Jag smälter jag med.
Smälter bort min vintersjäl. Den som känns som om den fastnat i lite för trång och stickig kostym.
Den smälter bort nu, i vårvintersolen, påsksolen, vi-ska-överleva-det-här-solen.

Och sen hör jag vårens första fluga. Plockar fram en trädgårdstidning och drömmer om nya rabatter.
Och jag struntar i att vinden är lite, lite kall.
För dagsmejan mejslar fram både krokus och snödroppar ur vintertäcket.

Och när jag går in igen, har meter av snö smält bort.

Man måste trotsa snön ibland.
Det är först då våren kommer.
Och själen droppar av glädjetårar när den förstår, det blir en ny vår, i år igen.

I isnätterna växer sig drömmarna bara högre, och högre…

I källaren står våren och väntar.
Jag fick ställa den där, när vintern bara blev kallare, och kallare.
Tio minus blev till tolv.
12 minus blev till 16.
Och ju lägre temperatur det blev, desto högre växte sig mina trädgårdsdrömmar.

Åhhh!
Februari!
Det är ju nu det ändå blommar som bäst.
I drömmarna.
Det är där det är som varmast nu, när snön yr där ute och snödropparna hukar i kölden.

Jag köper fröpåse på fröpåse, bygger luftslott och luftrabatter.
Brer ut härligheten på köksbordet och frossar i nya drömmar.
Och begrundar smaken på förra årets drömmar.
”Hur var nu de där bönorna?”
De växte ju hela vägen upp till himmelen, men smakade de himmel?
Kanske ska jag ha en ny sort?
Kanske TVÅ nya sorter!

Åhhh! Vilken tur att februari är kall, så mina drömmar hinner växa sig tillräckligt höga.
Lika höga, som störbönorna förra året.
Ända till himmelen, har de vuxit nu.
Tack februari, att du finns, med din kyla, frustration, så jag kan få mina himmelska drömmar, som jag sen så lätt plockar ner på jorden, lagom till mars, när kylan försvunnit och jag äntligen kan sätta spaden,
i jorden.
Där trädgårdsdrömmarna gror som allra bäst.

Jag snodde mig lite mer jul

”Mer jul!”
Så stod det på kärlekens lapp för någon vecka sen.
Det gick ju lite för fort.
Kom lite för mycket regn.
Det kom vardag lite för snabbt.
Så, jag bestämde mig, att vi skulle ha lite mer jul.

Så, när de andra bar ut sina granar.
Bar jag in en till.
En jag hittade i en hög. Superfin, supergrön.
En riktig supergran.

Och kvällen efter hittade jag en till.
Man kan säga att jag snodde den. Men eftersom ingen inte ville ha just den granen längre,
så såg jag mig istället som en granvälgörare.
”Kom in hit till oss, lilla gran!
Här har vi det varmt och skönt.
Här har vi fortfarande jul!”

Och så fick vi några dagar till.
Några dagar med doftande gran.
Med magiska kvällar.
Blåa skymingar och glittrande ljus.
Sprakande brasor och lyckan att hitta en pepparkaka till i burken.

Och när det blåste så där kallt, och hårt, med lite regn och snö i vinden, då var vi väldigt lyckliga att vi hade lite mer jul.
Varför ha så bråttom till något annat när man kan ha kvar det som är?
Varför ha mindre jul när man kan ha mer?

Sen hade vi kvar den ända tills vi sa hejdå Julen.
Och då grät vi en tår i ögonvrån.
Och kände oss som rysligt goda och varma vänner som gärna ses snart igen…