Man måste våga trotsa snön ibland

Ibland måste man trotsa snön.
Som när det är bara några dagar kvar av mars, bara några dagar kvar till påsk.
Då får man ignorera decimeterdjup snö och greppa sin vintergäck (jag gäckar vintern) och kaffekopp, sätta sig där ute, och smälta bort vintern.

Jag blundar och känner värmen samlas mot husväggen.
Blundar och glömmer snön. Hör bara fågelkvitter och takdropp.
Och för varje gång jag tittar igen, har det smält bort lite till.

Jag smälter jag med.
Smälter bort min vintersjäl. Den som känns som om den fastnat i lite för trång och stickig kostym.
Den smälter bort nu, i vårvintersolen, påsksolen, vi-ska-överleva-det-här-solen.

Och sen hör jag vårens första fluga. Plockar fram en trädgårdstidning och drömmer om nya rabatter.
Och jag struntar i att vinden är lite, lite kall.
För dagsmejan mejslar fram både krokus och snödroppar ur vintertäcket.

Och när jag går in igen, har meter av snö smält bort.

Man måste trotsa snön ibland.
Det är först då våren kommer.
Och själen droppar av glädjetårar när den förstår, det blir en ny vår, i år igen.