Solen blänker till i både fönster och själar

Vi vaknar till 12 minusgrader och rimfrost på sovrumsfönstret.
Morgonsolsdoppade hustak utanför fönstret när man drar upp rullgardinen.
De tycks rosa allesammans i morgonsolens sken.
Och himlen är mönstrad med gråblå snömoln här och där.

Huset är fortfarande en ny upptäckt för oss.
Som morgonsolen i köket mitt i vintern.
Det visste vi inte så mycket om. För förra vintern hade vi inget kök alls.

Och det där med värmesystemet som bara klarar av att värma upp huset om det är plusgrader.
Det visste vi inte så mycket om. Och så klädde vi på oss alla filtar och mössor och halssjalar vi hade för att hålla oss varma.
”Som på 1800-talet,” tänkte vi om våra blygsamma 14 grader inne, och tänder en brasa.

Och huset har 1800-talsljud också. Knarrande golvtiljor.
Och däruppe ligger jag i sovrummet och hör elden dåna i kakelugnen nere.
Annars är det tyst och stilla.
Tjocka stenväggar släpper inte in många ljud.
Och här inne har vi bara P2 och klassisk morgonmusik.

När vi kommer ut, är det som om vi har varit bortom tid och rum.
Och vattenfallet har fryst till is i dammen medan solen blänker till i både fönstren och inre små frusna själar.