Man vet inte förrän efteråt, om det var värt att gå ut

Ibland vet man inte förrän efteråt om det var rätt eller fel.

Hjälp, vad vi tvekat emellanåt. Velat. Undrat.
Ska vi ta bort väggen, ska vi inte?
Ska vi ta bort golvet, ska vi inte?
Sen gjorde vi det.
Och vad rätt det blev.
Men vägen dit var lång. Och jag stod och grät när vi tog bort väggen vid trappan.
”Vad har vi gjort!?!” Som om vi sågat i husets själ.
Eller kropp.

Och i hallen i huset låg det en svensk marmor på golvet, kolmårdsmarmor, som den förre ägaren lagt in.
Darling fick barndomsminnen av det golvet. För så hade ju golvet i trappuppgången sett ut där han bodde när han var liten.
Jag drömde istället om ett klassiskt rödvitrutigt golv.
Snickarna undrade hur de skulle göra. Ska ni ta bort golvet eller inte.
Vi kunde inte svara.
 ”Jo men vi behåller kolmårdsmarmorn, för din skull!” tyckte jag.
”Nä, vi kan inte ha ett golv du inte trivs med. Vi tar bort det”, tyckte kärleken.
Så där höll vi på.
I några månader.
Tills det till slut visat sig att marmorn spruckit. När snickarna hade varit i källaren och försökt räta ut huset.

Då gick darling loss på golvet. En kväll innan jag hann säga nåt annat.
Och, under golvet fanns ett trägolv, och under det trägolvet fanns ännu ett trägolv och under det, ett annat golv. Och, vilket golv var det?
Jo, ett rödvitrutigt golv. Klinkers.
Ett sånt där klassiskt jag alltid drömt om.
Söndrigt så klart. Men, original, från 1800-talet. Husets allra första golv.
Som den allra starkaste ledtråden vi behövde för vårt beslut!
Man vet inte förrän efteråt, om det var rätt att gå ut.
Ett underbart citat jag såg nånstans.
Hur ska man nånsin kunna få veta om något var rätt eller fel?
Man måste prova.
Måste våga prova.
Och då, under ett golv, eller långt inne i hjärtat, hittar man det som var rätt.
Kanske bara för att man vågade prova.
Och nu ställer vi skorna i vår hall. Med vårt golv.
Som faktiskt känns som om det var husets rätta golv.