Jag ville ha kvar drömmen om lätta snöfall...

Man får slita den lite ur händerna på mig.
Julen.
Eller, den barrande granen, som Darling fick mig att gå ut med ur huset igår.
Det är så mycket man vill ha kvar.
I alla fall jag.
Jag vill ha kvar den där drömmen. Tills den blir verklighet.
Drömmen om gnistrande snö och frost ute, och värmas av brasa och ljus inne.
Jag ville ha kvar drömmen om lätta snöfall och stilla morgnar där man sveper in sig i morgonrocken med te och stillhet till.

Jag ville så, gärna, ha kvar den drömmen, så jag lät julen vara kvar, så länge.
Så länge, så det blev lite FÖR länge.
Men, det kom ingen snö.
Och, morgonrocken gick inte att klä sig i, för värmesystemet gick ju sönder, så vi hade 13 grader när vi vaknade. Jag fick klä mig i kofta, jacka och filt istället.

Och till sist var det som om jag började drömma en annan dröm.
Drömmen om våren.
Drömmen om att tassa ut i morgonsolen i tunna sköna morgonrocken och titta på körsbärsträdet när det slår ut.

Så, det är dags att säga Hej då, Julen!
Vi fick inte ses så mycket som jag tänkt mig i år.
Det var byggröra när du kom, och iskallt så du var lite svår att omfamna.
Det kom mycket emellan.
Men jag kommer att komma ihåg, djupröda amaryllis mot vita fönsternischer, mjuka örngott med rött broderi och iskalla morgnar.  Stilla ljus i lyktorna och julsånger på flygeln.
Och hur roligt det är att göra kransar.
Och hade vi haft lite mer tid tillsammans, lovar jag dig, att jag hade köpt två granar till, och höljt hela dig i juleljus och röda band.

Man vet inte förrän efteråt, om det var värt att gå ut

Ibland vet man inte förrän efteråt om det var rätt eller fel.

Hjälp, vad vi tvekat emellanåt. Velat. Undrat.
Ska vi ta bort väggen, ska vi inte?
Ska vi ta bort golvet, ska vi inte?
Sen gjorde vi det.
Och vad rätt det blev.
Men vägen dit var lång. Och jag stod och grät när vi tog bort väggen vid trappan.
”Vad har vi gjort!?!” Som om vi sågat i husets själ.
Eller kropp.

Och i hallen i huset låg det en svensk marmor på golvet, kolmårdsmarmor, som den förre ägaren lagt in.
Darling fick barndomsminnen av det golvet. För så hade ju golvet i trappuppgången sett ut där han bodde när han var liten.
Jag drömde istället om ett klassiskt rödvitrutigt golv.
Snickarna undrade hur de skulle göra. Ska ni ta bort golvet eller inte.
Vi kunde inte svara.
 ”Jo men vi behåller kolmårdsmarmorn, för din skull!” tyckte jag.
”Nä, vi kan inte ha ett golv du inte trivs med. Vi tar bort det”, tyckte kärleken.
Så där höll vi på.
I några månader.
Tills det till slut visat sig att marmorn spruckit. När snickarna hade varit i källaren och försökt räta ut huset.

Då gick darling loss på golvet. En kväll innan jag hann säga nåt annat.
Och, under golvet fanns ett trägolv, och under det trägolvet fanns ännu ett trägolv och under det, ett annat golv. Och, vilket golv var det?
Jo, ett rödvitrutigt golv. Klinkers.
Ett sånt där klassiskt jag alltid drömt om.
Söndrigt så klart. Men, original, från 1800-talet. Husets allra första golv.
Som den allra starkaste ledtråden vi behövde för vårt beslut!
Man vet inte förrän efteråt, om det var rätt att gå ut.
Ett underbart citat jag såg nånstans.
Hur ska man nånsin kunna få veta om något var rätt eller fel?
Man måste prova.
Måste våga prova.
Och då, under ett golv, eller långt inne i hjärtat, hittar man det som var rätt.
Kanske bara för att man vågade prova.
Och nu ställer vi skorna i vår hall. Med vårt golv.
Som faktiskt känns som om det var husets rätta golv.

Bästa vyn just nu...

Det är bästa vyn just nu.
Och faktiskt andra dagar med.
Det där fönstret i köket, som blev vackert som en tavla. Eller vackert som en altartavla, brukar jag tänka på sommaren när solen strilar in genom ett tätt lövverk strax utanför.

När vi köpte huset fanns det inte ett enda fönster i hela köket.
Bara en stängd vägg.
Sen hittade vi ett gammalt igensatt fönster, som var så dåligt så det bara var att slänga.
Men fönsterfodret från 1800-talet gick att bevara. I alla fall en liten bit.
Det där gamla fönsterfodret sitter nu i ett av de tre fönsterna som vi har nu i köket.
Och efter idogt letande hittade jag ett fönsterfoder som hade exakt samma profil som det gamla fodret från 1800-talet.

För några år sen satt jag bara och drömde om de där fönsterna, och ljuset de skulle släppa in.
Nu har vi jobbat i ett och halv år och det är färdigt.
Bara att sitta och njuta.
Njuta länge och väl, av bästa vyn just nu. 
Och känna hur det glimtar till av ljus i själen.

Solen blänker till i både fönster och själar

Vi vaknar till 12 minusgrader och rimfrost på sovrumsfönstret.
Morgonsolsdoppade hustak utanför fönstret när man drar upp rullgardinen.
De tycks rosa allesammans i morgonsolens sken.
Och himlen är mönstrad med gråblå snömoln här och där.

Huset är fortfarande en ny upptäckt för oss.
Som morgonsolen i köket mitt i vintern.
Det visste vi inte så mycket om. För förra vintern hade vi inget kök alls.

Och det där med värmesystemet som bara klarar av att värma upp huset om det är plusgrader.
Det visste vi inte så mycket om. Och så klädde vi på oss alla filtar och mössor och halssjalar vi hade för att hålla oss varma.
”Som på 1800-talet,” tänkte vi om våra blygsamma 14 grader inne, och tänder en brasa.

Och huset har 1800-talsljud också. Knarrande golvtiljor.
Och däruppe ligger jag i sovrummet och hör elden dåna i kakelugnen nere.
Annars är det tyst och stilla.
Tjocka stenväggar släpper inte in många ljud.
Och här inne har vi bara P2 och klassisk morgonmusik.

När vi kommer ut, är det som om vi har varit bortom tid och rum.
Och vattenfallet har fryst till is i dammen medan solen blänker till i både fönstren och inre små frusna själar.