Man ska inte ha så bråttom

Den kom sent om natten.
Första höstvinden.
Och plötsligt var luften full med gyllene löv, röda löv, gula löv.
Åh! Nu kommer hösten och mörkret! Tänkte jag.

Men, det finns ingen storm som inte stillnar. Och ibland stillnar det fortare än man tror.

Dagen efter är vårvarm.
Och stilla.
Hade det inte varit för allt detta gyllene, gula och röda som landat på farstutrappen hade man inte tänkt på varken höst eller blåst.

Jag sätter mig på trappen med löven.
Låter kvasten stå. Låter löven vara.
Man ska inte ha så bråttom.
Varken med att tro på höst och mörker, eller att sopa bort något så vackert som gyllene löv.

Jag sätter mig i värme, lugn och löv och tar en kopp kaffe.
Livet kan storma.
Men lugnet kan finnas redan på farstutrappen igen.

In med våra själar

Går man och tittar på en lampa 20 gånger måste det betyda någonting.
Tänkte jag, och köpte lampan den 21 gången.
Sjuttiotalsgrön.
Grönskande.
Rund och fin.

Det var dags att lämna 1800-talet bakom sig lite. Dags att ta ner lampan från förrförra seklet som hängt där i hallen sen vi köpte huset.

Det måste bli ens eget. Man måste städa ur, röja ut det gamla.

Så… Ut med 1800-talet.
In med sjuttiotalsgrönt och våra själar.
Och så blir det kanske en vacker harmoni, huset, jag och kärleken, och en alldeles underbar sjuttiotalsgrön lampa.

Nyss blommande rosor har blivit nypon

Nyss blommande rosor har blivit nypon.
Som vackra små smycken lyser de i höstträdgården.
Jag får för mig att göra en nyponkrans till vår lite tråkiga, bruna ytterdörr. Den kan behöva något vackert.
En vacker krans av det som nyss var sommaren att hänga upp på dörren när det blir höst.
Jag går ut och plockar nypon och känner mig rik som en kung när jag lätt får en rågad tallrik full. Jag letar slingrig murgröna vid det gamla päronträdet.

Jag låter murgrönan slingra i kransen med nyponen däremellan. Sen sätter jag en krans av nyss rosalätta rosor i håret som nu rodnat av hösten och längtar tillbaka en stund. Tillbaka till humlors surr och junivärme. Tiden som står stilla mitt i sommaren.

Sen låter jag hösten komma och hänger upp minnena på dörren.
En vacker krans, av det som nyss var sommaren.

Åh ljuva misstag!

En dag i maj lyste det plötsligt rött, eldigt och vackert i ett hörn i trädgården.
En röd tulpan hade valt att slå rot vid det gamla päronträdet.
Mitt bland kirskål, maskrosor, decimeterhögt gräs. Och slingrande murgröna.
Åh! Så vackert!
”Det var ett misstag!” förklarade den tidiga ägaren.
Han hade då aldrig satt nån tulpan där vad han vet.
Åh ljuva misstag!
Åh ljuvliga lilla röda smällkaramell mitt i den prunkande ogräsvåren.
Varmt välkommen, säger jag.

Är det inte konstigt hur misstag ibland blir det som förgyller livet.
Det som ibland leder livet vidare.
Man bara gick vilse, och träffade kärleken i sitt liv.
Man kanske förlorar jobbet, och efter ett tag visar det sig att det var räddningen vidare.
Man kan låta misstagen slå rot, och växa till nåt nytt, vackert.

Tulpanen sa att här är en bra plats att vara på.
Jag höll med.
Och nu när våren blivit höst har jag legat på knä och satt både pingstliljor, och fler tulpaner.
Och i somras grävde jag ner skir förgätmigej och flikig myskmadra här.
Till nästa vår, då tänker jag att förgätmigej och röda tulpaners skönhet ska påminna mig om att det som gått fel kan bli riktigt vackert.
Något riktigt bra.

Insikt om en utsikt

Vi sitter och glor i solen.

Kurr och jag.

Ser människor som cyklar förbi.

Ser pilarnas löv som prasslar lite i vinden.

Några senkomna getingar.

Och en öppen himmel.

En himla massa himmel som ger oss oktobervarm sol.

Så mycket oktobervarm sol så vallmo efter vallmo slår ut, öppnar upp sina blomblad, i perennrabatten.

Vi öppnar upp vi med.

Öppnar upp oss för det enkla och lilla en liten stund.

När livet inte är större än utsikten från trädgårdsstolen.

Med insikten att då, är livet faktiskt ganska stort.

Det tar tid att växa

Våra gamla pilar har rätt snygga rynkor.
Jag tror de har undvikit antirynkkrämer.
Och så har de inte haft det för bråttom.
De har tagit livet i sin egen takt.
Sträckt sig mot himlen.
Rotat sig långt långt ner i jorden.

Just så där långsamt vill jag växa in i den här trädgården. I det här huset. Så jag hinner rota mig där.

Jag kan villigt erkänna att jag blir rätt otålig ibland. VÄLDIGT otålig till och med. Med att den där rosen ska i jorden, den där häcken ska planteras, att nu får vi minsann lägga lite sten på den här uteplatsen. Nu!

Men så ser jag de där pilarna och tänker att nej, här finns nog att upptäcka redan som det är.
Var där inte en rosa malva som pratade med mig nyss om att sommaren varat länge i år och visst är det härligt att man fortfarande kan sitta ute och blomma.

Man ska inte ha för bråttom.
Då hör man inte det rosa malvor säger till en.
Man ska växa långsamt. Så det hinner växa klängande tankar i huvudet och stadiga rötter för själen.

Körsbärsblom, äppelblom, plommonblom, älskade paradis! Det är maj och allt är nytt! I alla fall i tanken. I verkligheten är det oktober och jag har bestämt mig att komma igång med min blogg. Det är mörkt utanför fönstret nu. Kolsvart. Men i tanken kvittrar alla fåglarna i snåren. Plommonsnåren som blommar som om det precis snöat. Som om man kommit till Nangijala. Man smyger sig in bakom vildvinet, lyfter på några grenar och plötsligt så är man där. 

Nån helt annanstans. 

Tiden är lite annorlunda här. 

Lugnet. 

Omslutna av våren, drömmarna, och de blommande träden vilar vi i vårt paradis. 

Vårt hemliga paradis.