Septemberljus och knarriga korgstolar

September är överraskningarnas tid.
Varje år.
Jag tror det ska bli höst.
Och så fortsätter det att vara sommar.
Jag tror det ska bli så mörkt.
Så blir på nåt sätt ljusare än nånsin.
Septemberljus är ett tydligare ljus. Man ser längre. Det når längre in i huset. Längre in i plommonsnåren så hängmattan längst in i trädgrottan badar i ljus.

Jag och Kurr sitter och förundras. Dricker kaffe och pratar om hur bra vi har det.
Jag går runt med mina solhattar och flyttar den härligt knarriga korgstolen dit där det är varmast.
Jag vattnar rosor som hela tiden får nya knoppar och drar upp rädisor som jag sådde för några veckor sedan och redan hunnit bli klara för skörd.
Står där med en liten rödvit jordig rädisa och bara ler.

September är överraskningarnas tid.
Plötsligt blir det så varmt, så jag badar i nattens ljus.
Smyger ner i poolens ljumma vatten och badar under stjärnorna och den guldgula månen.
Och samtidigt som september är sommarvarmt så man behöver bada så börjar vildvinet rodna och löven faller med ett tyst prassel i snåren.
Jag gillar såna här överraskningar.
Överraska mig mer...

Med ögon känsliga för mintgrönt

Vad händer där inne?
Vad händer i våra två sovrum, gästrum, övre hallen, stora hallen, lilla hallen, och salongen. Ja och arbetsrummet också.
Där står det still.
Väldigt still.

Olivgrönt skulle det ju vara i stora sovrummet. Inte den där mintgröna färgen som var när vi köpte huset. Och inte en solgul dörr. Och nytt tak så klart!
Men nu så här ett år efteråt kan vi ståta med ett mintgrönt sovrum, med solgul garderobs-dörr.
Och precis samma gamla tak. Med sprickor.

Vi är inga super-renoverare. Inga supermänniskor. Vi tar det här rätt långsamt.
Så långsamt så jag har börjat tycka om våra mintgröna väggar.
Det var liksom skönare att ligga i sängen och titta på himlen under de korta sommarmånaderna.
Än att måla.
Skönare att sitta i trädgården och drömma om blommor och blader.
Än att skrapa färg.
Man blir lite trött av en renovering.
Och hellre sprickor i taket, än i mig själv.
Än i oss.

Så nu sover vi gott i ett mintgrönt sovrum som vi börjat tycka om av ettårig gammal vana.
Det blir liksom fint ändå.
Med förra ägarens kvarglömda spegel och lampa.
Med lite blommor från trädgården.
Och ögon känsliga för mintgrönt.