En liten lektion om snödroppar och livet

Jag satte dem en och en.

För det stod så på förpackningen.

Hänryckt och förförd av mina egna tankar på det som skulle växa till våren, prasslade jag med torra små lökar tidig tidig höst. Nästan fortfarande sommar.

För det hade jag i alla fall lärt mig. Att snödroppar ska sättas så tidigt det bara går.

Helst ”in the green” som jag läste. Från England. För 10 pund skulle man få dem redan växande och då skulle de helt säkert växa, blomma, grönska, glädja.

Men jag köpte storpack i Ullared.

Och hoppades ändå.

Och, de kom upp.

Ändå.

Trots lite torr tillvaro på Sveriges största shoppingvaruhus.

Från shoppingvaruhus till vår trädgård.

Från augusti och vara nere i jord, till februari och titta upp mot en himmel.

En och en sticker de upp. För inte skulle man sätta dem som det stod på förpackningen. Med tio centimeter mellan varje liten lök.

Nej, snödroppar vill växa i klunga.

Tätt, tätt.

Luta sig mot varandra i livet.

Stötta sig mot varandra i vägen upp från det mörka till det ljusa.

Snödroppar säger mig något om hur livet ska vara.

Man ska ha nära till varandra.

Livet ska inte vara glest.

Och är det det, så sprider sig i alla fall Galanthus nivalis L. både med självsådd och sidolökar. Och bildar efter åren som går, en härlig, tät klunga.
I livet, och rabatten växer man bättre, nära andra.