Öppna upp din dörr

Det är februari och det är som allt har stått still.
Renoveringen. Tiden. Vädret. Vintern. I en sällsam blandning av en grå, regnig frustration.
Huset blir aldrig klart.
Våren kommer aldrig.
Det händer aldrig nåt.
Men så plötsligt en dag susar livet in i huset, in i oss, in i februari och allt händer på samma dag.

”Ta bort den där väggen också!” sa vår byggkille innan han gick, och kärleken började med en gång. Så dammet yrde i solen och fönstret behövde öppnas upp.
Det är iskallt ute. Och våraningarna man nyss kände har blivit till en ny vinter på bara några dagar.
Kall härlig luft kommer in. Februarisol kommer in när vi öppnar dörren och jag springer omkring och njuter av solen i alla rum.

Där ute håller vi på att få nya källarfönster. Gammalt, murket lyfts bort i ett ögonblick.
Nytt, fint, vårt nya fina, sätts på plats.
Jag går ut och ger fåglarna mat. Springer runt här och där.
Tittar på knoppar på träden, och växande istäcke på dammen.

Springer förbi den där hallväggen igen som kärleken har rivit upp. Nu är den helt bar, och full av gammal isolering.
”Vad tror du finns bakom? Tänk om den gamla dörren finns bakom?”
”Nej, det gör den nog inte. Du ser det är ju så mycket isolering. Den får inte plats.”
”Men, vi kan väl titta!”
Bort med gammal gul isolering. Och ännu ett lager. Men där, där bakom. Vad är det?
”Det är den gamla dörren! Den gamla köksdörren!”

Vi sliter bort allt gammalt skräp som är i vägen och fram kommer en helt komplett dörr.
Med nyckel i låset.
Och det gamla brevinkastet lite på glänt.

Bakom den vita masonitskivan finns en fin spegeldörr. Och jag får glädjefnatt.
Och solen skiner, och vi får nya fönster, och det där med februari som stod still och frustrationen, vad var det? Här händer allt.
Här är det liv.
Här är det öppna fönster, och mitt i det fördolda hittar vi gömda och glömda dörrar och öppnar för det nya.
Medan snödropparna växer upp ur den kalla jorden.