Varsågod och sätt dig ner, sa hösten.

Efter flera veckor med bara moln sveper solen in över vårt paradis igen. Och vad mycket man ser plötsligt. Vad mycket höst, man ser.
I dammen.
På marken.
På träden.
Allt är gyllene och just den här dagen är solen så gyllene så den värmer!

Tack snälla sol, tänker jag när jag sitter i hörnet vid plommonsnåren och boar in mig bland löv och plank som snällt håller borta en liten, liten vind.
Den lilla vinden som lägger löv på min kopp. Lägger löv på marken, på stolen, på bordet, som om hösten dukar en liten fest till bara mig, och säger Varsågod, kom sätt dig ner!

Jag sätter mig ner, så klart.
Vem vill inte vara med om en sån fest.
Oktobersolen, snart den sista oktobersolen, värmer så jackan behövs inte. Och det prasslar i snåren när ännu fler löv faller från lönnen, en liten blåmes sätter sig på grenen strax ovanför mig och är förste hovsångare på vår höstfest.

Jag har bara en kopp te.
Men vem bryr sig om det, när man har sol i oktober.
Sol i oktober efter veckor av moln, i oktober.

Jag lapar i mig som en katt. Som en solkatt, och flyttar stolen till där solen är.
Till äppelträdet.
Till blåregnet.
Till köksträdgården.
Det gäller att vara strategisk i oktober.
Det gäller att dra sig till solen, i oktober.

Det tyckte Kurr med.
Och medan jag grävde hål för vårens narcisser och tulpaner satte sig Kurr strategiskt i salongen och lapade sol.
Som den solkatt hon är.
Sen gick solen ner bakom husen och Kurr gick hem och jag gick in, med sol inom nog att räcka långt in i november.

En äppelpaj om dagen, säger doktorn

Vi har så mycket trevliga ljud i vår trädgård.
Alla småfåglarna.
Igelkotten som prasslar i våra snår.
Löv som faller med ett dunlätt ljud och, de mer regelrätta dunsarna, när ännu ett äpple faller till marken.
Moget. Vackert. Ovalt och härligt lagom tungt i handen.
Jag känner mig som en kung, eller drottning, äppeldrottningen, när jag går där och plockar upp dagens skörd. Känner mig så rik.
Där finns så härligt många. Och efter ett lågtryck med blåst är där ännu fler. Jag plockar hela korgen full och tackar lågtrycket för hjälpen med plockningen.

Men just den här dagen, när det precis blivit oktober, känns hösten långt borta. Solen värmer, höstkoftan åker av. Solen skiner i ögonen så solhatten åker på.
Jag plockar ännu några äpplen och sätter mig sen i korgstolen och drömmer om nästa vår. Funderar på vilka tulpanlökar som ska ner var. Sitter bara och blir härligt varm.
Och om hösten dundrar in sen, så är vi beredda.
En äppelpaj om dagen, säger doktorn.
Det botar vilket lågtryck som helst.