I skymningen.
En sån där sagoskymning med lite dis på himlen som var dagens värme som börjar lägga sig.
Lägga sig över trädgården.
Säga att dagen snart är mörker.
Det var då den där fågeln sjöng.
En ny sorts fågel. Inte en vinterfågel utan den fågeln som sjunger den första sången om något annat än vinter.
Och jag skulle just gå hem.
Hade plockat ihop för dagen och var trött.
Men, när den fågeln sjöng så sjöng den att det är nu man ska plantera sina vårblommor.
Den sjöng inte, som de sa på Rapport med väder, att det ska bli frost och minus nu om nätterna för vintern är inte över än.
Det sjöng den inte alls.
Den sjöng om hjärtan som lever och drömmar som vill bli verklighet.
Om allt som är vackert, om löften om allt som är gott.
Den sjöng om sånt man glömt, som daggvått gräs där man kan smyga runt i bara nattlinnet. Barfota.
Hade jag lyssnat mer noggrant hade jag säkert hört om blommande syrener och hängmattor under äppelträd, men vid det laget hade jag redan gått ner i källartrappan, där fjolårets höstlöv låg som en röd matta för vårblommorna.
Och jag tog fram dem,
precis som fågeln sjöng till mig,
och planterade dem med en bit av paradiset i hjärtat
helt utan tankar på Rapport med väder och frost.
Ibland finns det ingen frost i hjärtat.
Det är därför livet finns. För att det blir vår mitt igenom frostiga nätter.
Rakt igenom det där som inte borde gå.
Trots frost.
Så blommar det.
Rakt igenom det där som inte borde gå.
Trots frost.
Så blommar det.
