Snö känns fint

”Det är ett sagohus!”
Jag skyndar med snabba steg mot huset, den första snön faller, och jag har längtat så efter att få se vårt hus i snöskrud.
Snabbt går jag genom rhododendrongången. Svänger mot grinden. Små flingor svävar omkring och där, där är det.
Ett sagohus.

Jag känner mig utvald som får öppna grinden och gå in.
Fortfarande känns det som om man behöver tillåtelse.
Av huset.
Av husets andar.
Av lejonet som vaktar vid dörren kanske.

Ett litet vitt täcke, sprött som en spetsgardin, ligger över huset och trädgården.
Jag går omkring och tittar förundrat.
Ser snö på äppelträden.
Ser is på dammen.
Går in och sitter en stund vid varje fönster för att känna hur det känns att se snö här.
I salongen.
I stora sovrummet.
I glasverandan, där alla fönsterna gör att man ser många många flingor. Flingor som faller på plommonträdens kala grenar.

Det känns fint.
Snö känns fint.
Snö på vårt hus, känns riktigt, riktigt fint, känner jag där jag sitter i vårt hus.
Vårt sagohus.

Vårt vattenfall har blivit ett isfall.

Aslan har fått snö i sin man.

Riktigt lycklig att jag får gå in här!