Jag nattar sommaren som klängt sig kvar

Vintermånad och december. Men alldeles nyss klängde sig sommaren kvar. Sista veckan i november, när jag kom med famnen full av granris, så möts jag av en rosa, knoppig sommarmalva.

En trädgård om hösten kan vara det sorgligaste som finns.
För en trädgårdsälskare.
Men vårt blåregn som blivit mer ett gulregn är så vackert i sitt förfall.
Och när man får sätta lökar är det som att hålla våren i handen.
En tulpanlök är full av löften om fågelkvitter och första koppen kaffe utomhus och den där första fjärilen och värmen på min hand.

Och när man får lägga på granris på rosor och verbenor är det som att natta ett barn.
Man lägger dem där under täcket, för att de ska sova tryggt till nästa natt.
Eller nästa vår, om det man nattar råkar vara en elegant akleja.

Så jag glädjs där jag går i den sena höstskymningen och sprider ut granris.
Min trädgårdssorg viker hädan där jag går med varma vantar och stickiga granbarr i händerna.
Det är första gången i år. Första gången någonsin som jag får vintertäcka rabatterna med granris. Jag ler lyckligt i skymningen. Och tänder ett ljus för våren.
Och för sommaren som vill så mycket så den kan klänga sig kvar ända in i november.