Nu är det ljus i skymningslandet

Det går fort nu.
Stunden från dag, till kväll kommer på bara några minuter.
Ena stunden går jag omkring där med spaden i handen och ska sätta de sista tulpanlökarna.
Nästa stund, är det bara mörkt.

Jag går där i skumrasket, i skymningslandet och försöker se var rabatterna är och känner att det är en helt annan värld.
En värld där allt stillnar.
Mjuknar.
Vilar.
Bara några fåglar prasslar i snåren, våra koltrastar, blåmesar, finkar och några kråkor.
Jag blir lugn av den här världen.

Kommer på att möta mörkret med lite ljus och letar upp lyktor som jag ställer lite här och var. På trappen, och där på en stol, och varför inte en i kastanjen också.
Nu är det ljus i skymningslandet också. Ljus, så det känns in i själen. Och skymning så lagom mörk, så man ser ljuset.

De goda idéerna mognar långsamt

Den stod där i juni. När kastanjen blommade vit i sommarnatten.

Den stod där i juli. När vi planterade stjärnflockor och längtade efter sommarvärmen.

Sen blev det augusti och sommarvärmen kom och jag ropade till kärleken, för vilken gång i ordningen vet jag inte, ”Älskling! Nu MÅSTE vi bära in dörren annars blir den förstörd!”

Sen hände ingenting.

Och det blev september och oktober och löven började bli höstfärgade för nu var det ju inte sommar längre.

Då...

Plötsligt.

En dag.

Fick jag ett ryck och bar in den själv.

Fördelen med att renovera ett hus, och att allt är rörigt, och att det kommer nytt byggdamm överallt lagom när man skurat bort byggdammet från förra gången, och att inget är i ordning och man inte har några möbler på plats för man har inte flyttat in än. 

Fördelen med det är, att man får fynda stolar på loppis som man inte köpt annars.

Man kan möblera om huller om buller.

Ändra sig varje dag.

Och, 

lägga en dörr i matsalen och få ett bord!

De goda idéerna mognar långsamt.

Över en sommar si så där...

Så nära så jag kan plocka en kvist

Ett badrum utan vatten i går man inte in i så ofta.
Därför blev jag förvånad när jag gick in i badrummet för några veckor sedan och det plötsligt var ett helt annat ljus där än vad det brukar vara.
Något var annorlunda.
Som om en vacker sång om solen, och gyllene stunder och allt gott sjöngs precis utanför fönstret.
Det blänkte som det aldrig gjort förr.
Så jag öppnade för att se vad det var.

Och där, precis utanför badrummet hade det japanska körsbärsträdet tagit på sin gyllene höstkostym.
I gult, rött, orange.
I den sena eftermiddagssolen.
Åh milde himmel!
Åh milda körsbärsträd!
Åh milda höstsol!

Jag stod där ett tag och lyssnade på den där sången om gyllene stunder. För jag kände på mig, att såna sånger sjungs bara i korta stunder.

Och, nu när löven fallit av och grenarna istället står där nakna utanför så inser jag plötsligt att jag snart får höra en ny sång där ute. Full med paradisrosa körsbärsblom.
Bara precis utanför badrumsfönstret.
Så nära så jag kan sticka ut handen och plocka en kvist.