Men i år är det nog ett extra stort mirakel, för i år kom våren redan i februari.
Nån slog med ett trollspö, och där kom solen, ett slag till, och där kom värmen...
Varken jag eller Nasse kan tro att det är sant.
Vi går storögt och yrvaket runt i trädgården och nosar på miraklet. Ser snödroppar som nickar i en ljum vind. Känner värme från solen.
Jag dukar en bricka med våren, och sätter mig med blommande pärlhyacint och bländande sol framför ögonen och tror knappt det är sant.
I år får jag skynda mig med drömmarna, inser jag. För det är i februari jag brukar drömma fram allt nytt som ska göras i trädgården. Alla nya projekt. Kanske en ny rabatt, ett växthus, en grind.
Jag blundar och drömmer mig två månader fram, till maj ungefär.
Och det är då jag plötsligt hör knastret från grusgångar inom mig...
”Det är klart att vi ska ha en grusgång!” kommer jag på.
En knastrande, gammaldags grusgång, med perenner som slänger sig yvigt ut i gången.
Och är det inte så, att det varit en grusgång vid vårt hus för länge sen.
Jag tittar på den gamla målningen från 1930-talet. Då när vårt hus var lite ungt medelålders.
Det står där vitt lysande i en sol för snart 100 år sedan. Murgrönan som klänger uppför huset, man riktigt känner blommorna dofta, och, jovisst, där riktigt ser och hör man en grusgång knastra.
För, även om drömmar är underbara, är nuet bäst.
Särskilt när nuet värmer solvarmt.
Det värmer så skönt, så jag kan inte låta bli att köpa de första vårblommorna.
Och jag unnar mig att plocka blommor från trädgården, och så vi får vår inne hos oss.
Och när miraklet blir så stort, så man tror det är en förtrollning som snart försvinner, så kommer nästa dag, och blir ännu varmare.
Och då dukar jag en frukostbricka, och sätter mig ute i våren, och tar årets första frukost ute, i februari...
