Plötsligt hör jag snö som faller...

Plötsligt hör jag ett ljud, som jag nästan glömt bort.
Snö som faller.
Det där tysta prasslandet när små, små flingor landar på gräs och mark, kvarglömda höstlöv och grenar. Ljudet när snöflingor landar, på vårt hus.

På en halvtimme blir allt vitt! På en halvtimme blir hela världen magisk!
Och plötsligt känns det inte alls dumt det där att jag lät hela julen vara kvar, några dagar till.
För vår utegran blir så fin i snön.
Och vår veranda, är liksom finklädd, just i ett tätt snöfall.

 

Snön faller så tätt så man ser inte hamnen längre när man går på Stora bron nära vårt hus. Snön faller så tätt så man får lust att äta pepparkakor och sjunga jullåtar igen.
Det är som om julen plötsligt gläntar på dörren igen.

Snön faller där ute, och jag är glad att jag är den långsamma typen, där inne.
Typen som inte kastar ut granen, för att det är Tjugonde dag Knut.
Typen som hoppas på kombinationen snö och julgran, på samma gång.

Okej, jag vet, det är väl mer säsong för tulpaner än tomtar nu.
Men, jag och Nasse, vi gillar julen så mycket, så vi spar den några dar till.
Vi spar den, så länge snön faller och granen inte barrar.
Vi spar den så länge vi kan tro på tomtar och att snöflingor gör världen magisk.

 

Vi spar den, så länge snön faller, där ute och värmen behövs här inne.
Hey, baby it´s cold outside! Vi tänder en julbrasa till...