Så blev november så mycket ljusare...

Den brukar ju vara så lång.
Och så grå och mörk. November.
Men i år, var den som en ny vår.
Och precis som våren, gick den så fort.
Så i år, blev november så mycket ljusare än jag mindes den.
I år gick november så fort.
I år hade den nästan kunnat få vara lite längre...
Då hade jag och Nasse kunnat sitta ute och fika lite lite mer. Då när solen låg på vid äppelträdet och vi mådde mumma och läste italienska och drack mjölk och kaffe och vädrade vår i novembersolen.

Då hade jag hunnit sätta lite mer lökar, kantat rabatterna lite snyggare och byggt ett litet växthus. Men istället kom första frosten, och blåregnet blev till ett gullregn som sakta singlade ner och la sig som konfetti i glashuset.

Man hinner aldrig så mycket som man vill hinna. 
Men, november är ändå så förlåtande.
När novembersolen skiner sitt allra vackraste leende, då ser man inte att man inte hann putsa fönstret utifrån, till advent.
Man ser bara ljuset.
Och ser att vi faktiskt hann (nästan i alla fall) renovera klart i salongen med ny soffa, vitrinskåp och bokhylla.

Och, november är så förlåtande, så den faktiskt får rosorna att blomma en gång till.

Och när det sen blir kallt ändå, och rosorna fryser så varje blomblad behöver halssjal. Då kan man alltid gå in, och öppna dörren för Nasse, som trippar in och sniffar sol i glasverandan istället.
På det viset, blir november både mycket ljusare, och kortare, än vad jag nånsin minns, att november brukar vara...