Hösten virvlar som svalor om sommaren

Sommaren kom tillbaka i oktober.
Och jag gick barfota i gräset igen. Efter dagar och veckor med kallt och höst i luften.
Hade svajande klänningar runt benen igen. Efter att ha vant mig vid både byxor och sockar.
Satt ute och fikade i trädgården igen.
Det vänjer jag mig aldrig av med...

En brittsommar med 20 grader varmt känns som att få sommaren i present, mitt i hösten.
Helt otroligt, så känns det.
”Nämen tack! Åh, precis vad jag önskade mig!” sitter man och tänker när man väntat sig höststorm och fick 18 grader och fågelkvitter och frukost ute.

Jag äter gröt och dricker kaffe och förundras.
Nasse kommer och dricker mjölk. Sen vänder han sig också mot solen.

Sen sitter vi där och tittar rakt in i morgonljuset.
Löven blåser av i ett färgfyrverkeri och virvlar lika länge i luften som svalor om sommaren.
De lägger sig försiktigt i mitt kaffe, min mjölk, mitt hår.

Och sommaren gör att man vill inte gå in. Utan flyttar runt med kaffekoppen efter solen.
Först vid plommonsnåren.
Sen till äppelträdet.
Sen följer jag ljuset, till blåregnet.

Det må vara sommar mitt i hösten, men ljuset hör till hösten.
Och då gäller det att gå dit där ljuset är.
Jag tar en kopp till, innan solen går ner.
Firar sommaren, mitt i hösten.

Gör lite som rosen, som börjat blomma om. Jag börjar knoppas igen, hoppas igen.
Kan det bli sommar mitt i hösten, så kan det blir vår igen, fortare än man tror...