Det är när regnet skvalar ner i augusti och mörkret kommer snabbare än man vill, som sommaren börjar kännas som en dröm...
Var det verkligen SÅ varmt? SÅ länge?
Ja, det var det.
Det här var sommaren när jag var antingen i skuggan, eller i havet.
Det här var sommaren när vi hela tiden letade efter svalka, och tog morgondopp, förmiddagsdopp, mitt-på-dagen-dopp, tog hela-dagen-dopp.
Och sen kom vi hem, och tog kvällsdopp i poolen...
Det här var sommaren när vi hade körsbärsfest. I en månad. Aldrig har vi fått så mycket bigarråer. Det räckte till hela släkten, och måsarna, och skatorna.
Och det här var sommaren när vi faktiskt gjorde nästan ingenting... Förutom att måla det där lilla skåpet, och plocka favoritblomman, vildmorot, och vattna hela trädgården om och om igen...
Det här var sommaren som man kunde be om ”Vårt dagliga dopp, giv oss idag,” och så fick man det. Och vi letade efter den svalaste platsen att äta frukost på varje morgon och ropade ”Hurra!” för den minsta lilla fläkt man fick så det blev 30 grader istället för 32.
Och det enda regnet som kom, var vårt blåregn, som flödade uppåt och neråt och vajade i vinden och kände att det äntligen fått den medelhavsvärme den ville ha, med 30 grader varje dag.
Och varje morgon vaknade jag till minst hundra nyutslagna vallmo i min vallmoäng. Som jag surrade runt som en liten humla och fick livsnektar av skönhet varje dag.
Det här var sommaren.
Och efter en sån sommar, kan man inte annat än att säga:
Hatten av, för den här sommaren...
