Jag fick ställa den där, när vintern bara blev kallare, och kallare.
Tio minus blev till tolv.
12 minus blev till 16.
Och ju lägre temperatur det blev, desto högre växte sig mina trädgårdsdrömmar.
Åhhh!
Februari!
Det är ju nu det ändå blommar som bäst.
I drömmarna.
Det är där det är som varmast nu, när snön yr där ute och snödropparna hukar i kölden.
Jag köper fröpåse på fröpåse, bygger luftslott och luftrabatter.
Brer ut härligheten på köksbordet och frossar i nya drömmar.
Och begrundar smaken på förra årets drömmar.
”Hur var nu de där bönorna?”
De växte ju hela vägen upp till himmelen, men smakade de himmel?
Kanske ska jag ha en ny sort?
Kanske TVÅ nya sorter!
Lika höga, som störbönorna förra året.
Ända till himmelen, har de vuxit nu.
Tack februari, att du finns, med din kyla, frustration, så jag kan få mina himmelska drömmar, som jag sen så lätt plockar ner på jorden, lagom till mars, när kylan försvunnit och jag äntligen kan sätta spaden,
i jorden.
Där trädgårdsdrömmarna gror som allra bäst.
