Man blinkar till, sen är det nästan vinter...

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig.
November, är inte det en förskräckligt tråkig månad, låg jag och tänkte.
Alldeles utan att komma ihåg att det växer de allra vackraste rosorna i november. Utan att komma ihåg att man ibland behöver ett tomrum. Lite stillhet. En månad när inget egentligen händer, för att vara redo, sen i december, när plötsligt allting händer.

Så jo, dumt nog, låg jag och önskade mig att det skulle vara slutet av november istället, en dag i slutet av oktober.
Att liksom bara med en liten blinkning, eller gäspning, transporteras rakt igenom gråväder och novemberrusk och mörka skymningar rakt in i julglittret.
Och det funkade.
För efter den där underbara koppen kaffe med croissant i solgasset i glashuset i oktober som jag nyss tyckte att jag drack, tog jag vägen långt in i november med hjälp av en förkylning.

En sån där, rejäl förkylning, som gör att tiden stannar och allt blir litet och världen är inte mer än vägen från sängen till köket, och tillbaka igen.
Och det största man gör under en vecka eller två, är att ta en kopp kaffe och titta ut genom fönstret.
Och sen så blir man frisk, och kommer tillbaka till verkligheten, och tiden har bara runnit iväg.
Och så, är det slutet av november.

Och, helt plötsligt gick jag från löv på träden, till frost på världen.
Från rosor och kaffestund, till frost och stjärnfall.

För nu var det ju dags att tänka på det där julglittret.
Och det låg stjärnor på borden inne i huset.

Och dammen tycktes bottenfrusen.
Eller snarare stjärnfrusen, för himlens stjärnor verkade ha trillat ner där under natten som gick.

Nä.
Man ska vara försiktig med vad man önskar sig.
För det verkar slå in ibland.
Man blinkar till, sen är det nästan vinter...
Och stjärnorna har landat.