Om det bara inte hade varit för de där rötterna, som visat sig växa in i alla pallkragarna, som gjorde att jag fick gräva om en hel köksträdgård och det var jättejobbigt men jag tyckte ändå allting kändes så enkelt när jag fick förklaringen till varför förra årets rödbetor blev stora som körsbär.
Och varför salladen växte två centimeter, på en hel sommar.
Jo, vårbruket hade varit i full gång.
Om det bara inte varit för alla kalla och dimmiga dagar som gjorde att jag hellre satt inne än var ute.
Och visst, salladen hade varit sådd idag, om det bara inte varit för att påsken i år visade sig slå köldrekord och haglet började falla, snön med, och frosten låg och kröp bakom hörnet.
Så de känns som ett fåtal, de där dagarna, när solen verkligen sken och jag kröp omkring och hackade fram en väg bland all kirskål för att göra en gång fram till rabarbern.
Sen fortsatte jag krypa bland den himmelsblå scillan, bara för att få sniffa den där underbara såp-vår-liknande doften.
Men, även om påsken var kall, så att Kurr helst låg inne på den solfläck som var varmast i hela huset, så slog kastanjelöven ut som stjärnor på den klarblå himlen.
Stjärnor som strålade mot mig, och lovade att vårbruket nog ska få fart tids nog, även i vår.
