Ett litet julmirakel

Plötsligt händer det.
Ketchupeffekten.
Den otroliga effekten.
Det man inte trodde kunde bli möjligt.
Det blir klart.
Klart.
Som i färdigt.
Så färdigt det kan vara.

Och jag går omkring i ett mirakel.
Ett mirakel till jul.
Kärleken och jag tittar med stora ögon på varandra. På det vi skapat. På det vi fått och det vi gjort.

Visst. Listerna är kvar att sätta upp.
Och vi har visst en spricka här och där.
Och jovisst, men det talar vi tyst om, en övervåning att renovera sen, nån gång, nåt annat år, nåt annat liv.

För nu är vi upptagna med ett annat.
Vi är upptagna med ett mirakel.
Vi kan vara här i vårt hus. Vårt julhus.
Vara.
Här.
Bättre än så blir det inte.

God Jul!

Man kan i alla fall försöka se det vackra

Det är renoveringskris nu.
Det där, ”Jomenvisst det ska vara klart till sommaren”, hade blivit men visst det ska bli klart till advent och det blev inte klart.
Inte ens i närheten av klart.
Och jag vet knappt vart jag ska titta, när jag är i huset, för det är rörigt nästan överallt.
Och jag vet knappt hur jag ska gå i huset, för där är grejer nästan överallt.

Så jag går ut.
Ut i trädgården.
Där det är nästan vårligt. Sol. Fågelkvitter. Jag går omkring och tittar på murgröna och trädgårdsmöbler som inte kommit in än, och, vad var det där?
En vacker kvist.
Med röda bär.

Precis en sån där kvist som man kan gå och drömma om att hitta. Med lava och knotiga små grenar.
Och så låg den där framför mina fötter.

Jag går in och sätter den i en vas.
Och kommer på var den fina blå glaskulan jag nyss köpt ska hänga.
På kvisten såklart.
Och så hänger jag upp den där, i det bleka decemberljuset, och så försöker jag titta åt rätt håll.
Inte på det röriga.
Utan på det vackra.

Försöker se ljuset som flödar in.
Ljuset som är framför oss.
Ljuset som väntar.

Jo, det är renoveringskris nu.
Men man kan i alla fall försöka se det vackra.