Rosor, kärlek och vida hattar

Det är rostider hos oss nu.
Envist växer vår klätterros Flammentanz framför dörren. Riktigt väller över breddarna.
Vi får lyfta bort tunga rosenkvistar varje gång vi ska gå in. Som om huset vore ett Törnrosaslott.
Det doftar och prunkar. Ett kärleksfullt överflöd i rött.
Kärleken vill hela tiden klippa bort grenar.
Jag vill ha dem kvar.
Vad gör det att lyfta på tunga rosenklasar när man ska in genom dörren?

Rosor sätter sig mitt i hjärtat.
Särskilt när man köper sin allra första ros.
Det är högtidligt. Nervöst. Och föregås av en lång, lång tid för att bestämma sig.
Vilken ros, är MIN ros.
Jag läste i böcker och tidningar. Jämförde och bedömde jord och sol och luftgenomströmning och kände in färger och former och allt det där.
Och sen, är det kärleken som bestämmer ändå.
Den där mystiska x-faktorn, som plötsligt slår till och bara säger: ”Det där är min man!” Eller i det här fallet: ”Det där är min ros!”

En ljusrosa Maiden´s Blush skulle bli min ros.
En svagt citrusdoftande, milt rosa, på slutet nästan vit gammaldags doftande ros.
Jag hade bestämt mig!
Ändå, när vi var där på plantskolan och pratade med rosenförsäljaren kunde jag inte låta bli att fråga: ”Vad tycker du, ska jag köpa den här rosen nu, eller ska jag vänta ännu längre och fundera ännu mer och jämföra ännu fler?”
Hon bara skrattade så klart.
Och jag köpte rosen, så klart.
Och åkte hem med känslan att ha fått en ny vän.

En gammaldags ros, Maiden´s blush blev vår första ros. Den hör till Alba-gruppen,
hos oss började den blomma i början av juni och kommer blomma en månad till.

Nej. När det är rätt ska man inte vänta. Och när kärleken slår till ska man ta emot den.
Livet är tillräckligt fullt med vinter och ensamhet och väntan på ljuvliga stunder.
Så nu tar jag på mig sommarhatten, som jag egentligen först tänkte var alldeles för vid, och går runt i trädgården och luktar på våra rosor.
På min ros.
Som nu blommar i överflöd sin andra sommar, lite ljusrosa som en nyfödd bebis, och med en försiktigt ljuv tvåldoft som en mormor som tvättat sig om morgonen.
När livet har ett vackert överflöd, är det bara att ta emot det, vare sig det handlar om rosor, kärlek eller vidbrättade sommarhattar.

En pärla i den sena eftermiddagssolen

Vår kökskran droppar.
Som en liten pärla, hänger droppen där i den sena eftermiddagssolen och blänker.
Halleluja!

När man varit utan en kökskran i tio och en halv månad så är man själaglad för en droppande kran.
Vad gör väl en lite otät packning? Ingenting. Huvudsaken är att man har en packning. Och en kran. Och, då detta eftersträvansvärda… Vatten, i kranen.

Jag diskar och diskar och diskar. Aldrig har det väl varit så roligt att diska.
Visst, vi hade ett blixtnedslag nyssens så elen funkar inte riktigt som den ska. Och det står ett kylskåp precis intill, i en kartong, och där är pappskivor och eltrassel och byggdamm och skruvar och muttrar och röra och en brädhög strax bakom ryggen på mig.
Men, vad gör väl det, när man har en kökskran. Med vatten, OCH varmt vatten dessutom.

Efter tio och en halv månads diskande i badrummet på andra våning är ett kök med byggröra rena himmelriket.
Med en droppande kran, så är himmelriket här och nu.
I vårt kök.