Jag dukar en bricka med våren

Det är ett mirakel varje år.
Men i år är det nog ett extra stort mirakel, för i år kom våren redan i februari.
Nån slog med ett trollspö, och där kom solen, ett slag till, och där kom värmen...
Varken jag eller Nasse kan tro att det är sant.
Vi går storögt och yrvaket runt i trädgården och nosar på miraklet. Ser snödroppar som nickar i en ljum vind. Känner värme från solen.
Jag dukar en bricka med våren, och sätter mig med blommande pärlhyacint och bländande sol framför ögonen och tror knappt det är sant.

I år får jag skynda mig med drömmarna, inser jag. För det är i februari jag brukar drömma fram allt nytt som ska göras i trädgården. Alla nya projekt. Kanske en ny rabatt, ett växthus, en grind.
Jag blundar och drömmer mig två månader fram, till maj ungefär.
Och det är då jag plötsligt hör knastret från grusgångar inom mig...
”Det är klart att vi ska ha en grusgång!” kommer jag på.
En knastrande, gammaldags grusgång, med perenner som slänger sig yvigt ut i gången.
Och är det inte så, att det varit en grusgång vid vårt hus för länge sen.
Jag tittar på den gamla målningen från 1930-talet. Då när vårt hus var lite ungt medelålders.
Det står där vitt lysande i en sol för snart 100 år sedan. Murgrönan som klänger uppför huset, man riktigt känner blommorna dofta, och, jovisst, där riktigt ser och hör man en grusgång knastra.

Klart vi ska ha en grusgång, tänker jag, och kommer tillbaka till nuet. Februari. Miraklet.
För, även om drömmar är underbara, är nuet bäst.
Särskilt när nuet värmer solvarmt.
Det värmer så skönt, så jag kan inte låta bli att köpa de första vårblommorna.

Och inne har redan körsbärsblommen slagit ut.

Och jag unnar mig att plocka blommor från trädgården, och så vi får vår inne hos oss.

Och när miraklet blir så stort, så man tror det är en förtrollning som snart försvinner, så kommer nästa dag, och blir ännu varmare.
Och då dukar jag en frukostbricka, och sätter mig ute i våren, och tar årets första frukost ute, i februari...

Plötsligt hör jag snö som faller...

Plötsligt hör jag ett ljud, som jag nästan glömt bort.
Snö som faller.
Det där tysta prasslandet när små, små flingor landar på gräs och mark, kvarglömda höstlöv och grenar. Ljudet när snöflingor landar, på vårt hus.

På en halvtimme blir allt vitt! På en halvtimme blir hela världen magisk!
Och plötsligt känns det inte alls dumt det där att jag lät hela julen vara kvar, några dagar till.
För vår utegran blir så fin i snön.
Och vår veranda, är liksom finklädd, just i ett tätt snöfall.

 

Snön faller så tätt så man ser inte hamnen längre när man går på Stora bron nära vårt hus. Snön faller så tätt så man får lust att äta pepparkakor och sjunga jullåtar igen.
Det är som om julen plötsligt gläntar på dörren igen.

Snön faller där ute, och jag är glad att jag är den långsamma typen, där inne.
Typen som inte kastar ut granen, för att det är Tjugonde dag Knut.
Typen som hoppas på kombinationen snö och julgran, på samma gång.

Okej, jag vet, det är väl mer säsong för tulpaner än tomtar nu.
Men, jag och Nasse, vi gillar julen så mycket, så vi spar den några dar till.
Vi spar den, så länge snön faller och granen inte barrar.
Vi spar den så länge vi kan tro på tomtar och att snöflingor gör världen magisk.

 

Vi spar den, så länge snön faller, där ute och värmen behövs här inne.
Hey, baby it´s cold outside! Vi tänder en julbrasa till...

Så fick vi ändå en God Ny Jul...

Det blev strul med julen i år.
Grönkålen var rutten.
Julgransslingan exploderade. Granen trillade.
Det var nästan så jag exploderade.
Julgransfoten hittade vi aldrig, och jag blev sjuk lagom till julafton och försökte orka ändå och julkänslan, den hittade jag heller inte.
Det var lättare att lösa den bortsprungna julgransfoten.
Då tog vi en spann istället.
Men, hur hittar man en bortsprungen julkänsla?

Svar.
Man tar julafton en annan dag.
Det finns ju så många dagar i jul.
Juldagen, annandagen, mellandagarna.

Så. Efter julafton. Köpte vi en ny julgran. Halva priset!
Och så väntade vi. Tills känslan kom. 
Och så satte vi i en ny julgransslinga i gran nummer 1, och det blev så vackert så det kändes som magi.
Och jag gick ut i den frostkalla kvällen och hämtade in, gran nummer 2, och frosten ligger på marken och i luften och jag tar ett heligt tag om vår lilla gran. Känner hur granen sticks lite. Luktar lite. Känner hur det känns som jul.

Och sen är det nästan så att tomten kommer. Jag öppnar i alla fall senkomna julklappar från honom.
Det är nästan, så att snön faller. Jag ser den i alla fall på en väderkarta, att den är just över vår lilla stad, just nu.
Och jag kramar om Darling och känner mig alldeles, alldeles lycklig. 
Och sen, känner jag hur det känns som jul.
Den där julafton, den har vi nog alla med oss inuti, i hur många lager som helst.
För alla år som kommer.
Sparat från alla år vi haft.
God Ny Jul, och Goda År, det önskar vi Dig, och oss!

Julkram från
Det hemliga Paradiset

Så blev november så mycket ljusare...

Den brukar ju vara så lång.
Och så grå och mörk. November.
Men i år, var den som en ny vår.
Och precis som våren, gick den så fort.
Så i år, blev november så mycket ljusare än jag mindes den.
I år gick november så fort.
I år hade den nästan kunnat få vara lite längre...
Då hade jag och Nasse kunnat sitta ute och fika lite lite mer. Då när solen låg på vid äppelträdet och vi mådde mumma och läste italienska och drack mjölk och kaffe och vädrade vår i novembersolen.

Då hade jag hunnit sätta lite mer lökar, kantat rabatterna lite snyggare och byggt ett litet växthus. Men istället kom första frosten, och blåregnet blev till ett gullregn som sakta singlade ner och la sig som konfetti i glashuset.

Man hinner aldrig så mycket som man vill hinna. 
Men, november är ändå så förlåtande.
När novembersolen skiner sitt allra vackraste leende, då ser man inte att man inte hann putsa fönstret utifrån, till advent.
Man ser bara ljuset.
Och ser att vi faktiskt hann (nästan i alla fall) renovera klart i salongen med ny soffa, vitrinskåp och bokhylla.

Och, november är så förlåtande, så den faktiskt får rosorna att blomma en gång till.

Och när det sen blir kallt ändå, och rosorna fryser så varje blomblad behöver halssjal. Då kan man alltid gå in, och öppna dörren för Nasse, som trippar in och sniffar sol i glasverandan istället.
På det viset, blir november både mycket ljusare, och kortare, än vad jag nånsin minns, att november brukar vara...

Hösten virvlar som svalor om sommaren

Sommaren kom tillbaka i oktober.
Och jag gick barfota i gräset igen. Efter dagar och veckor med kallt och höst i luften.
Hade svajande klänningar runt benen igen. Efter att ha vant mig vid både byxor och sockar.
Satt ute och fikade i trädgården igen.
Det vänjer jag mig aldrig av med...

En brittsommar med 20 grader varmt känns som att få sommaren i present, mitt i hösten.
Helt otroligt, så känns det.
”Nämen tack! Åh, precis vad jag önskade mig!” sitter man och tänker när man väntat sig höststorm och fick 18 grader och fågelkvitter och frukost ute.

Jag äter gröt och dricker kaffe och förundras.
Nasse kommer och dricker mjölk. Sen vänder han sig också mot solen.

Sen sitter vi där och tittar rakt in i morgonljuset.
Löven blåser av i ett färgfyrverkeri och virvlar lika länge i luften som svalor om sommaren.
De lägger sig försiktigt i mitt kaffe, min mjölk, mitt hår.

Och sommaren gör att man vill inte gå in. Utan flyttar runt med kaffekoppen efter solen.
Först vid plommonsnåren.
Sen till äppelträdet.
Sen följer jag ljuset, till blåregnet.

Det må vara sommar mitt i hösten, men ljuset hör till hösten.
Och då gäller det att gå dit där ljuset är.
Jag tar en kopp till, innan solen går ner.
Firar sommaren, mitt i hösten.

Gör lite som rosen, som börjat blomma om. Jag börjar knoppas igen, hoppas igen.
Kan det bli sommar mitt i hösten, så kan det blir vår igen, fortare än man tror...

Det är härligt att leva-buketter och för många äpplen

I september tar jag och Nasse farväl av sommaren.
September blir som en vänlig klapp på kinden, efter augusti.
September är lite snällare, varmare, vänligare. Både sommar, och något mer på samma gång.
Både grönskande, och gyllene på samma gång.

Nasse smyger runt bland de solgula höstblommorna och njuter septembervila.
Jag plockar mer och mer äpplen till det där äppelmoset jag aldrig riktigt gör.
Det luktar äpplen i hela huset.
Det luktar september i hela huset.

Och efter sommarens torka, och augustis regn, så har hela trädgården blommat om igen.
Jag plockar in blomstermorot, och stora fång av kaprifol, och köper ännu fler buketter på torget.
Yviga buketter.
Färgsprakande buketter.
Det är härligt att leva-buketter.

Det är lättare att säga farväl till sommaren i september.
När man har äppeldoft i näsan, när solen fortfarande värmer och ögonen fylls av septemberljus.
Och när Nasse sätter sig och kvällsfilosoferar i sommarens sista gyllene ljus, då liksom både värker och värmer det i hjärtat på samma gång.
Som om man är glad och ledsen på samma gång.
Som om det är sommar, och något mer, på samma gång...

Hatten av för den här sommaren...

Det är när regnet skvalar ner i augusti och mörkret kommer snabbare än man vill, som sommaren börjar kännas som en dröm...
Var det verkligen SÅ varmt? SÅ länge?

Ja, det var det.
Det här var sommaren när jag var antingen i skuggan, eller i havet.
Det här var sommaren när vi hela tiden letade efter svalka, och tog morgondopp, förmiddagsdopp, mitt-på-dagen-dopp, tog hela-dagen-dopp.
Och sen kom vi hem, och tog kvällsdopp i poolen...

Det här var sommaren när vi hade körsbärsfest. I en månad. Aldrig har vi fått så mycket bigarråer. Det räckte till hela släkten, och måsarna, och skatorna.

Och det här var sommaren när vi faktiskt gjorde nästan ingenting... Förutom att måla det där lilla skåpet, och plocka favoritblomman, vildmorot, och vattna hela trädgården om och om igen...

Det här var sommaren som man kunde be om ”Vårt dagliga dopp, giv oss idag,” och så fick man det. Och vi letade efter den svalaste platsen att äta frukost på varje morgon och ropade ”Hurra!” för den minsta lilla fläkt man fick så det blev 30 grader istället för 32.

Och det enda regnet som kom, var vårt blåregn, som flödade uppåt och neråt och vajade i vinden och kände att det äntligen fått den medelhavsvärme den ville ha, med 30 grader varje dag.

Och varje morgon vaknade jag till minst hundra nyutslagna vallmo i min vallmoäng. Som jag surrade runt som en liten humla och fick livsnektar av skönhet varje dag.

Det här var sommaren.
Och efter en sån sommar, kan man inte annat än att säga:
Hatten av, för den här sommaren...